Frystorkning av kroppar minskar kvicksilverutsläppen
Kremering är i dag den vanligaste begravningsformen i Sverige. Men krematorier släpper ut en stor mängd kvicksilver, de svarar för minst en femtedel av landets totala utsläpp. Biologen Susanne Wiigh Mäsaks har presenterat idén om frystorkning som hon ser som ett miljövänligare alternativ till kistbegravning och kremering.
- Det som släpps ut från ett krematorium är till största delen kvicksilver. Men utsläppen från våra krematorier har inte haft någon nämnvärd effekt på närmiljön, enligt mätningar som vi har gjort i området. Utsläppen från ett krematorium går högt upp i luften, och kan spridas väldigt långt. Och har därför en större effekt på miljön i det hela än på närmiljön, säger Leif Gustafsson, krematoriechef på Skogskyrkogården i Stockholm.
I Sverige har kremering sedan läge varit den i särklass mest använda begravningsformen. Vid kremering släpps stora mängder kvicksilver ut, trots att krematorierna i Sverige är noga med att använda sig av speciella reningsverk. Med detta bidrar de till en försämrad miljö och svarar för minst en femtedel av landets totala utsläpp.
För snart fyra år sedan presenterade biologen Susanne Wiigh Mäsak idén om frystorkning, som enligt henne skulle vara ett mer miljövänligt begravningssätt. Intresset för frystorkning som begravningsmetod har varit stort. Och i höst byggs krematoriet i Jönköping om till Sveriges första promatorium.
- Jag började inte med detta arbete på grund av utsläppen, utan jag tycker att det är viktigt att vi tar hand om organiskt material. Men självklart är det bara positivt att det blir mindre påverkan på miljön. Jag har arbetat mycket med kompost och det var även därifrån som idén kom. Det här är ett helt nytt sätt att tänka och jag tycker att det är viktigt att vi har respekt för människokroppen och den levande jorden. Många som jag har talat med tycker att denna idé är mycket tilltalande och att det inte blir lika skrämmande med döden, när man vet vad som kommer att hända, säger Susanne Wiigh Mäsak.
Frystorkning innebär att mull bildas snabbt. Vid jordbegravning försvinner kroppen efter en lång tid genom förruttnelse och vid kremering bildas aska. Vid frystorkning fryser man ner kroppen i en kista gjort av kalkrikt material till minus arton grader. Sedan sänks kistan ner i minus 196 grader kallt kväve. Då blir kroppen så spröd att den faller samman vid lätt vibration. Stoftet renas sedan från metaller och kvicksilver och genomgår en värmebehandling för att få bort alla virus och bakterier. Det slutliga stoftet motsvarar sedan ungefär en tredjedel av den ursprungliga vikten. Detta sänks sedan en halvmeter ner i jorden i en nedbrytbar kista, där det finns tillgång till syre. Kropp och kista blir till mull inom ungefär ett år.
Men Leif Gustafsson tycker inte att frystorkning är något bra alternativ.
- Inte om man ska se på hela processen. Processen är väldigt energikrävande och de rester som blir över, däribland kväve, är ju inte bra för miljön, säger han.
Susanne Wiigh Mäsak ser inte kväve som en restprodukt.
Det flytande kvävet som används har man lånat från luften, och inget nytt kväve har bildats. Den enda rest som skapas är mycket rent vatten. Och det har ingen speciell effekt på miljön.