Coolare än Iggy
I november 1970 hittas en ung man flytande i East River, New York. Hans namn var Albert Ayler - en legend inom jazzmusiken. För den breda publiken är han också ganska okänd, vilket inte är helt svårförståligt. Ayler är nämligen en av föregångarna inom frijazzen. Med namn som Ornette Coleman, Don Cherry, Eric Dolphy och John Coltrane var Ayler med och skapade en ny stil som bröt mot den traditionella harmoniska jazzen.
Titel: My name is Albert Ayler
Regi: Kasper Collin
I rollerna: Sune Spångberg, Alberts pappa, hans lillebror Donald, trumslagaren Sunny Murray, basisten Gary Peacock med flera
Längd: 75 minuter
Aylers saxofon ylade, skrek, hostade för att övergå i de mest smeksamma tonerna. En högst egen kombination av aggression och andlighet. Aylers geni ligger i de spännande motsatserna: kraften, viljan, hetsen, ilskan i möte med passionen, kärleken och glädjen. Ständigt överraskande musik som inspirerar. Just kraften och attityden har medfört att Ayler fascinerat en mängd rockmusiker. Bob Hund och Sonic Youth kan nämnas som några av många band som hänförts av hans musik.
My name is Albert Ayler är trots intensiva frijazzpartier en ganska nedtonad film. Collin har slitit för att få tillgång till det ytterst begränsade filmmaterialet som finns att tillgå. Och det är tyvärr inte mycket. I stället får Collin förlita sig på Albert Aylers röst - kommentarer, inklippta från olika intervjuer ger autenticitet och närvaro.
Collin har bemödat sig att få med flera av giganterna, Sonny Murray, Gary Peacock med flera, som berättar om Ayler. Mest personligt och rörande är ändå mötet med Don, Alberts bror, som fortfarande lider av psykisk ohälsa. Han återger personlig och gripande hur bröderna levde både på och bakom scenen. Stundtals är det ganska smärtsamt att höra om svårigheterna för svarta musiker i USA under 60-talet.
Aylers musikaliska frigörelse är inte bara formmässig utan även politisk. Den dissonanta musiken frammanar omvälvande krafter - den svarta befrielsekampen ekar i varje ton. Äkta progressiv musik. Den avantgardistiska musiken tog faktiskt emot bättre i Europa och Ayler sökte sig till Sverige. Det var också i Sverige han spelade in sitt första legendariska album Something different!!!!!!, med bland annat Sune Spångberg på trummor. Det är underbart att se en fortfarande väldigt vital Spångberg sitta med hörlurar och digga Aylers sinnesutvidgande musik.
Ayler fick kuska runt i Lappland med en dansorkester. Där blir han helt betagen av midnattssolen. Kanske är det den upplevelsen som ligger bakom låten Sun watcher?
Även när han spelade med dansbandsorkestrar for Ayler ut i egna musikaliska utflykter, vilket fick den ovana publiken att vrida på sig. Det är inte att undra på, för kraften i Aylers saxofon gör det omöjligt att sitta still i biostolen.
