Film: Kärlek tur & retur

Regissör: François Ozon

Originaltitel:5x2

Marion och Gilles har bestämt sig för att de inte kan leva tillsammans längre. Vi möter dem först när de skriver under skilsmässopappren. Därefter går de till ett hotellrum för att ha sex en sista gång. Marion ändrar sig, men Gilles våldtar henne. Därefter pratar de om praktiska saker angående sin son och skils åt.

Scenen är kännetecknande för filmen som skildrar två människor som beter sig väldigt irrationellt. Känslostormar avlöses av total vardaglighet och deras borgerliga liv döljer utlevelser och böjelser som inte passar in i mönstret.

Det är en märklig kärlekshistoria bara för att den går baklänges. Vi går från förskräckligt via en massa dåliga saker till något bra och när man lämnar biografen är det inte helt uppenbart hur det gick till.

Manuset i sig är ganska intetsägande, det som driver filmen framåt är skådespelarnas prestationer, både Valeria Bruni-Tedeschi som Marion och Stéphane Freiss som Gilles gör lysande insatser. Dialogen dem emellan är vass och rörande, men säger ändå mindre än deras gester och ansiktsuttryck. Men historien som sådan är föga originell, förutom det bakvända tidsperspektivet.

Filmen löper via vissa hållpunkter där Gilles genomgående beter sig som ett svin. Han är otrogen, han kommer inte till BB när hans son föds, han somnar på bröllopsnatten och så vidare. Men Marion hamnar lite i bakgrunden, hon är enbart den som tar emot accepterar och lider. Filmen säger inte mycket om vem hon verkligen är. Mannen är en gris, kvinnan en masochist och det känns som jag har sett det temat förut.

Storyn är inte på något sätt osannolik och det finns väl en anledning till att det motivet kommer upp om och om igen. Dock skulle det behövts djupare personporträtt för att få det att lyfta. Eller kanske en film där kvinnan är den som tar för sig och mannen blir utsatt?

'Kärlek tur & retur' är hur som helst en sevärd film, skådepelarmässigt och filmtekniskt finns det inget man kan anmärka på över huvud taget. Trots sitt omvända perspektiv är den lättillgänglig. Dessutom är den märklig rent psykologiskt, för tack vare sitt omvända tidsperspektiv lyckas Ozon lura publiken till att tro att det är en saga som slutar lyckligt med en promenad hand i hand ut i en italiensk solnedgång.