• Rasmus Lindgren i Vad gör jag här?
Göteborgs Fria

En dikt finner sin form

Hans vantar sitter fast med resårband i jackan. Han bär med sig en stor väska full med saker från förr. Men han är vilse. På Backa Teater tolkar Rasmus Lindgren dikten Vad gör jag här av Lukas Moodysson. Och texten är som gjord för teaterscenen.

För tre år sedan skrev Lukas Moodysson en lång och starkt självbiografisk dikt om livet, livskrisen, politiken, döden och världsläget i allmänhet. Han säger sig inte vara riktigt nöjd med texten och skriver i själva dikten att den är för rörig och inte riktigt når fram till något.

Nu har texten nått fram och hittat sin form. Egentligen var det ingen dikt, eller i alla fall en dikt som var menad som en pjäs. Rasmus Lindgren levandegör texten på ett otroligt känsligt och tragikomiskt sätt.

Vad gör jag här är i första hand en pjäs om livskris. Huvudpersonen finner sig stå mitt i livet, "snart lika gammal som Jesus när han dog', och tvingas inse en mängd otrevligheter. Vi ska alla dö, han såväl som hans barn, världen är upp och ner, människor dödas och torteras, klasskillnaderna består. Man borde ha funnit sig själv vid dryga trettio, men i själva verket är man vilsnare än någonsin. Det finns bara två vägar att gå för att göra världen förståelig, antingen kan man bli cynisk och hård, eller så tar man fram hela barnets känslighet som man gömt inuti sig så många år.

Huvudpersonen väljer det senare och publiken bollas mellan hopp och förtvivlan, vardagens trivialiteter och existentiella frågor, agitatoriska utspel och introverta grubblerier, som livet ungefär.

Men det är inte bara en grubblande pjäs om livet och döden. En av de mest lysande passagerna är när Reclaim the city festen i Göteborg 2001 görs om till en överklassfest med kungafamiljen och deras vänner som gäster. Det faller på sin egen orimlighet att polisen skulle tvinga en grupp överklassmänniskor att sitta ner och sen sparka dem i ansiktet, spöa dem med batongerna, bara för att de vill dansa. Det gör en upprörd över skillnaden mellan människor och människor i vårt 'jämlika' samhälle. Men framförallt är det så fruktansvärt roligt, absurt roligt.

Huvudpersonen säger sig längta efter Robin Hood, länga efter revolutionen, men också efter en påse chips. Han längtar efter en smula trygghet i en värld av kaos. Han längtar efter barnet inom sig.

Rasmus Lindgren förmår skapa komik mitt i det mörkaste svarta. På ett mästerligt sätt fångar han textens essens, tvehågsenheten. Han är tafatt och vilsen, för att i nästa sekund skrika och nästan hoppa av ilska och upprördhet. Publiken serveras de mildaste sammetsblickar såväl som de mörkaste blickar av hat.

Kanske blir det alltid just komiskt, om än inte roligt, när man rör sig i landet av jobbiga existentiella frågor. Det är det enklaste sättet att tackla frågor som 'är du en riktig människa, eller bara en halv?'. Men för att orka skratta åt det krävs också en slags värme i frågan. En känsla av att frågan ställs av en jämlike till en jämlike, vi är alla osäkra.

Det är något som Rasmus Lindgren lyckas med, 'Vad gör jag här' är en varm pjäs. Det hjälps också av scenografin, som skapar en rent fysisk närhet mellan publik och skådespelare.

En lång dikt har blivit en kort pjäs på Backa Teater och det mådde den bara bra av.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Fattigare utan bibliotek

Hela mitt liv, nästan, har jag bott alldeles nära ett bibliotek. En händelse som liknar en tanke, brukar man väl säga. Jag tror i och för sig att jag skulle ha tillbringat ungefär lika mycket tid där ändå, men visst har närheten hjälpt till. Bibblan har alltid varit ett slags home away from home.

Fria Tidningen

Kulturkrönikan: Skeva bilder av förorten

Nu bränner de bilar i förorten och plötsligt är segregationen tillbaka på dagordningen. Mer sällan pratar man om integration. Det är så mycket enklare med segregation, lättare att peka på och sen gå vidare. Och det finns rätt mycket att peka på i Göteborg. Sociologen Ove Sernhede säger i GP att ungdomar i förorten i stor utsträckning inte ser sig som göteborgare, utan som boende i sin respektive förort. Frågan är ju också om de ses som göteborgare, om förorten i nordost är en del av goa glada Go:teborg.

Göteborgs Fria

Scenkonst inom bokpärmar

Poetry slam är en genre som långsamt växer i Sverige. För att visa på den variationsrikedom som ryms bakom begreppet ger nu Ord på scen ut en samlingsvolym där ett sextiotal poeter visar prov på sin scenlyrik.

Göteborgs Fria

Passionerad falsksång

Ärevördiga skivbolaget Love Records har till slut bestämt sig för att ge ut M.A. Numminens svenska 70-tals plattor på cd.

Göteborgs Fria

© 2023 Fria.Nu