Sensommaren 1994 besökte jag en av de kyrkor i Rwanda där hundratals människor hade mördats. I gräset, bland liken, låg ett smutsigt grönt ID-kort. Med sirlig skrift hade någon fyllt i ett namn. Ett födelseår. Och så den etniska beteckningen: tutsi.

Tio år senare besöker jag en annan kyrka i samma distrikt. Mannen som visar runt berättar om nya massgravar som påträffas efterhand som folkmördarna erkänner sina brott. Bakom kyrkan har man därför grävt en ny jättegrav där kvarlevor från omkring 20 000 personer ska få en värdig vila. Nere i gravkammaren har man samlat alla kranier på hyllor för sig, och andra skelettdelar för sig.

- Kyrkan här förvandlades till ett slakthus, aldrig mer kommer det att vara Guds hus. Men försoningen kommer med sanningen och i dag är vi alla rwandier. Det finns inga hutuer och tutsier längre, inte på ID-korten, inte i militären och inte i politiken, berättar han.

- Du förstår, tidigare fick till och med eleverna som skrev prov i skolan fylla i vilken etnisk grupp de tillhörde. Något sådant finns inte i dag. Det är klart att alla i hjärtat vet vem som tillhör vilken grupp, men regeringen gör sitt bästa för att sudda ut alla etniska gränser. Så småningom kommer dessa gränser även att försvinna i vanligt folks medvetande.

Att förena i stället för att söndra är den nya regeringens främsta mål. Landet har i dag strikta lagar som direkt slår mot enskilda eller organisationer som kan anklagas för 'divisionism' - det vill säga för att vilja dela landet. Den nya grundlagen talar om nödvändigheten att ena landet och varje försök till diskriminering av någon form bestraffas.

Bland annat dömdes Pasteur Bizimungu, som var Rwandas förste president efter folkmordet, till 15 års fängelse i fjol för att ha agerat mot nationens enande. I stället ska Bizimungu ha upprättat en egen milis och uppmuntrat till uppvigling. Han ansågs som ett hot mot landets säkerhet.

Domen mot Bizimungu har beskyllts för att vara politisk och kritiker menar att president Paul Kagame, som vann valet 2003, utnyttjar lagen för sin egen politiska vinnings skull.

Under fjolåret förbjöds fem olika civila organisationer för att de förde fram nya 'folkmordsideologier'.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch anklagade regeringen för att tolka termen 'folkmordsideologi' så brett att varje opposition mot regeringen skulle kunna falla under denna beteckning.

Men trots kritiken har Paul Kagame och hans regering, också lovordats för att återuppbyggnaden av det raserade landet gått fort. I fjol växte ekonomin med sex procent - främst tack vare den starka jordbruksektorn.

Efter folkmordet förbjöds alla privata radiostationer i landet, men nu har åtminstone två oberoende radiokanaler fått tillstånd att sända. Något som tyder på en ökad frihet för media.

Men drygt tio år efter folkmordet är upprättelse, rättvisa och försoning fortfarande kritiska frågor i Rwanda.

Ett annat problem är att det alltjämt finns uppemot 15 000 före detta soldater och milismän som deltog i folkmordet, på fri fot i grannlandet Kongo-Kinshasa. I slutet av förra året hotade Rwanda med att invadera Kongo-Kinshasa för att avväpna dessa trupper eftersom det internationella samfundet inte lyckats göra det.

Rwanda var en av huvudaktörerna under det storkrig som rasade i Kongo-Kinshasa mellan 1998 och 2002. Då, liksom nu, uppgavs landets säkerhet som orsak till inblandningen. Då, liksom nu, anklagades Rwanda för att samtidigt exploatera grannlandets stora naturrikedomar.

Och bortom storpolitikens labyrinter, kämpar rwandierna med den kanske svåraste uppgiften av alla - att lära sig leva med värdighet sida vid sida med sina forna fiender.

Beatrice Mukansinga är en av de rwandier som engagerat sig djupt i att hjälpa överlevande, främst kvinnor.

- Om jag skulle hata de hutuer som dödade mina föräldrar och mina syskon skulle inget förändras. Om jag vill bygga mitt land, kan jag inte hata. Vi slutade inte att leva. Vi dansar, äter, sjunger och skrattar fortfarande, säger hon.