Hur snabbt kan en människa springa? Hur långt och högt kan hon hoppa? Frågor som dessa berör många idrottsintresserade – särskilt dem som gillar friidrott.

Under senare år har det inte satts särskilt många världsrekord i friidrott – det är nästan bara i nya och ännu förhållandevis outvecklade grenar (som kvinnlig hinderlöpning och stavhopp exempelvis) som förbättringar skett. En orsak till stagnationen är antagligen de mer frekventa dopningstesterna.

Men innebär stagnationen att rekorden nått gränsen för det som ligger inom människornas förmåga? Något slags uppfattning om detta kan man få med studier av de fysiska egenskaper som krävs för maximala resultat, och genom att jämföra rekorden i olika grenar.

När det gäller de korta löpdistanserna, 100 meter och 200 meter, styrs resultaten i första hand av den maximala hastigheten som en människa kan uppnå, och det är svårt att spekulera hur mycket denna egenskap kan utvecklas. I och med att dagens världsrekord är satta på havsnivå bör det dock åtminstone finnas en liten potential till förbättring vid tävlingar på hög höjd där vindmotståndet och gravitationen är lägre.

Därutöver spelar snabbhetsuthållighet en icke obetydlig roll – på 100 meter men framför allt på 200 meter. Potentialen för rekordförbättringar tycks särskilt stor på 200 meter.

Rekordet på manliga sidan är på 19.32 satt av USA-löparen Michael Johnson 1996. Johnson var inte extremt snabb på sträckor upp till 100 meter (nådde inte 10-sekundersgränsen) men hade en mycket god snabbhetsuthållighet. De snabbaste manliga löparna uppnår i mitten av ett 100-meterslopp hastigheter på uppemot 12 meter sekund. På 100 meter är potentialen till förbättringar liten utan en högre maxhastighet. Men om en löpare kan fortsätta i 12 meter sekund ytterligare 8 till 9 sekunder skulle världsrekordet på 200 meter kunna skrivas till omkring 18 sekunder – eller några tiondelar sämre med hänsyn till att de inledande 100 metrarna löps i kurva. Detta indikerar att en löpare som kombinerar mycket hög maximalhastighet med Johnsons snabbhetsuthållighet kraftigt skulle kunna förbättra det 200-metersrekord som av många anses vara mycket bra. Den olympiske mästaren från Aten, Shawn Crawford, har också deklarerat att han siktar på en tid under 19 sekunder.

Om en människa kan springa 200 meter på under 19 sekunder bör det för en likvärdig löpare vara möjligt att prestera en tid på kring 41 sekunder på 400 meter.

Det är svårt att bedöma vilka rekord som kvinnor kan nå på korta distanser: flera av dagens rekord är sannolikt satta med hjälp av dopning. Men även på damsidan bör potentialen för rekordförbättringar vara störst på de längre sprintdistanserna och i häckloppen. Bland annat skulle en kvinna som förmår springa kring 10.50 på 100 meter med optimal häckteknik kunna göra under 12 sekunder på 100 meter häck. En 400-meterslöparinna av rekordklass (alltså klart under 48 sekunder) bör med optimal häckteknik kunna prestera under 50 sekunder på 400 meter häck.

På långa löpdistanser avgörs resultaten av tre faktorer: maximal syreupptagningsförmåga, förmåga att ligga nära ens maximum och löpekonomi. När det gäller syreupptagningsförmågan anses hjärtats pumpkapacitet vara den begränsande faktorn. I och med att det funnits individer som haft en mycket bättre syreupptagningsförmåga (med testvärden på över 90 uttryckt som milliliter syre per kilo och minut) än många i dagens världselit, tycks det finnas potential för bättre resultat. Vissa maratonlöpare har nått 2.10 med så måttliga testvärden som 70 till 71. Vad händer då om det kommer fram en löpare som kombinerar extremt hög syreupptagning med mycket god löpekonomi? 5000 meter på 12 minuter, 10000 meter på 25 minuter och maraton på under 2 timmar, borde inte vara någon omöjlighet för en sådan komplett löpare.

Kvinnor har normalt cirka 10 procent lägre hemoglobinkoncentration i blodet än män och har dess-utom en något högre andel fett av kroppsvikten. Bland annat därför är de kvinnliga världsrekorden på långdistanslöpning drygt 10 procent sämre än de manliga. Om denna skillnad består eller minskar något kan damerna i framtiden nå under 13.30 på 5 000 meter, 28 minuter på 10 000 meter och 2.10 på maraton.

Medeldistanslöpning handlar om att kombinera snabbhet och snabbhetsuthållighet med så kallad mjölksyreuthållighet samt god syreupptagningsförmåga. Sannolikt är potentialen för rekordförbättringar ungefär lika god på 800 meter och 1 500 meter som på de längre distanserna.