Marti Solimanpour är 12 år och är född i Sverige. 1987 flydde hans familj från Iran. De senaste fyra åren har Marti levt i skräck eftersom hans moster Parvin ska avvisas till Iran.

Alla positiva tankar om Sverige som ett demokratiskt land har ersatts av känslor av uppgivenhet och svek. Varken lärare, kuratorer, skolpsykologer eller myndigheter har brytt sig om att fråga hur Marti har mått under denna plågsamma process.

- Jag försöker vara ett stöd för min syster samtidigt som jag vill finnas där för Marti. Men det är svårt när jag själv mår så dåligt. Marti var en jätteglad kille med stor kärlek till Sverige. Men efter det här har han helt tappat livsgnistan, säger mamma Sedige.

Hon berättar att Marti alltid pussar mostern innan han pussar sin mamma. Han är trygg med henne.

- Hon var som en extra mamma till mig innan polisen kom och satte henne i häktet. Hon fanns alltid här och skötte om mig. Nu vågar jag inte ens hälsa på henne. Jag är rädd för polisen och rädd att de ska göra henne illa, säger Marti.

En vanlig morgon klockan sju, när Marti ska till skolan, ringer det på dörren. Hans moster öppnar och utanför står två poliser. Parvin springer in i köket och hämtar en kniv. Hon hotar polismännen med att sticka kniven i sig om de kommer närmare. Poliserna backar och Parvin stänger dörren och låser. En av poliserna skriker: 'öppnar du inte sprutar vi in tårgas genom brev-inkastet och hämtar hundar som tvingar dig att komma ut'.

- Jag blev livrädd. Min moster hämtade simglasögon som vi satte på oss för att skydda ögonen. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger Marti Solimanpour.

Nu har Marti svårt att koncentrera sig i skolan. Han är nedstämd och vågar inte vara hemma ensam.

- Lärarna har klagat på att han är stökig, men när jag förklarat situationen för dem, säger de bara att det beror på Marti själv och inte på händelserna i sig, säger Sedige.

Migrationsverkets pressekreterare Berit Olsson säger att Migrationsverket alltid ser till barnens bästa. Men samtidigt går det inte att undvika att barnen blir sårade.

- Vi kan inte låta en släkting stanna som inte lever upp till Sveriges kriterier gällande asylskäl bara för att denne har en bra relation med barnen i familjen.

Monica Brendler-Lindqvist, terapeut på Rädda barnen, tycker inte att Migrationsverket tar sitt ansvar när de beslutar om avvisningar.

- Det är viktigt att göra en individuell bedömning när man avvisar en människa. Man måste fråga barnet i familjen hur han mår. Jag förstår att man inte kan låta alla släktingar stanna, men barn måste prioriteras oavsett beslutet.

Hon tror inte att integration är möjlig som det ser ut i dag. Det viktigaste för ett barn är att ha ett tryggt nätverk, säger hon.