Rosa von Praunheim är en av världens främsta gayregissörer med över 60 filmer i bagaget. Många konstnärer och filmare har inspirerats av hans arbete genom åren och dagens queerscen bär tydliga avtryck. Von Praunheim har arbetat med både Divine, Andy Warhol och David Bowie. Han gjorde dramadokumentären Jag är min egen kvinna som handlar om Charlotte von Mahlsdorf, vilket senare blev den otroligt vackra pjäsen Jag är min egen fru, spelad av Björn Kjellman på Stockholms stadsteater. Glampopgruppen Army of Lovers bär samma namn som en av von Praunheims filmer från år 1979.
När jag får privilegiet att träffa honom för en intervju är jag inte bara nervös, jag är exalterad. Den första frågan som hoppar ur min mun är:

Hur känns det att vara en ikon?
– Det är jag inte... Jag är bara en gammal man med ett förflutet.

Varför filmar du? Vad är det som driver dig?
– Jag gör inte bara filmer Jag antar att det är en kreativ besatthet som driver mig. Jag målar, filmar och gör performancekonst. Det är en generell besatthet.
Trots att Rosa von Praunheim har haft enormt mycket att berätta i sina filmer är han förvånansvärt tyst när vi träffas. Inte på ett svartklätt, dramatiskt, svårt sätt. Nej, snarare på ett amerikanskt, kepsbeklätt, självklart sätt. Han agerar som om allt som kunnat sägas redan har blivit sagt.
Von Praunheim beskriver sig själv som en dokumentarist. Han påstår att han är nyfiken, att det är i människors liv han hittar sina berättelser. Han säger att han vill kommunicera och föra en dialog – kanske främst med publiken.

Är det stor skillnad på hur unga ser på dina filmer i dag och på hur filmerna mottogs förr?
– Förr hade mina filmer genomslagskraft. I dag finns så mycket media. Förr var det lätt att göra film, det var ett annat klimat. Vi fick både pengar och friare händer i produktionen. Det är mycket svårare i dag. På 1970- och 80-talen kunde man göra filmer som stack ut, i dag skulle ingen vilja finansiera radikala idéer. Den nya generationen vill bara ha kommersiella blockbusters. Det finns olika sorters människor. De flesta tycker om att anpassa sig. Andra gör det de vill göra.

Hur tycker du att queerklimatet har förändrats genom åren?
– Bögar är precis som heterosexuella, de tycker mer om erotik än politik.

Som jag har förstått det är dina filmer en blandning av både politik och erotik.
– Nej. Jag visar unga nakna män som objekt ibland. Det är inte erotik.

Rosa von Praunheim är allt annat än lättflörtad. Genom hela intervjun verkar han smått irriterad över att jag är där och han pillar nervöst med sina trubbiga fingrar. När jag äntligen låter honom gå ser han mycket lättad ut.
När jag ropar efter honom för att få en bild kommer han plikttroget tillbaka och ställer sig mot en vägg. Han lägger på ett avmätt leende och tittar in i linsen.
När jag kommer ut är det mörkt och jag hoppar mellan vattenpölar. Jag funderar på att se hans tidigaste filmer igen.
Det är konstigt att möta ikoner.