Ibland är det deppigt att vara morsa. När helgen kommer och inte ett sms regnar in för att berätta om kvällens möjligheter, då vet man att man är ute ur leken. Ingen frågar om man vill köra bussen på nästa turné eller vara med och slanga diesel vid fyrasnåret. Har man tur får man låna videon av någon granne, så att man - om man orkar - kan hyra en film att se när ungarna somnat.

Det blev lite av en identitetskris för mig att få barn. Inte för att jag inte kunde göra det jag gjort förut, men för att jag upptäckte att jag inte ville. Hade något inom mig dött, var det något fel på mig? Plötsligt kändes det roligare att cykla till Hellasgården än att gå på spelning på Ungdomshuset i Köpenhamn. Men varför kändes det så?

För att småbarnstidens otaliga vaknätter gör en trött, och är man trött vill man göra inget eller bara lugna saker. För att folk slutar räkna med en när man ofta säger nej. Och för att man blir ensam när man försöker haka på, trots att man är bland kamrater. Ensam vid kokplattan med barnet på armen när vällingen ska göras, på promenaden när barnet ska sövas, med oron för att ljudet ska vara för högt trots öronskydd. Ensam med obehaget när folk blir för fulla för att fatta att det inte är roligt för ett litet barn med okända vuxna, som hissar en högt över huvudet och skriker 'rock on!'.

Jag och mina kompisar (de som också är föräldrar) pratar om hur jävligt det är att punkscenen är så svår att behålla när man fått barn. Varför fixar inte folk spelningar och andra aktiviteter som är mer barnvänliga? I rimlig tid, på ställen där barn kan hålla till i en del av lokalen (med ordnad barnvakt!), medan det högljudda hålls någon annanstans, med rökning ute och begränsad fylla?

Och så plötsligt orkade vi göra det själva. Så här gjorde vi: vi pratade med en kille på Kulturhuset i Skarpnäck, där vi bor, om att vi ville sätta upp en spelning där. Efter ett par träffar sa han ja. Sedan, efter visst krångel, lovade en av krogarna intill att ha karaoke, så att vi kunde gå dit på efterfest. Så bjöd vi in tre band som vi gillar att komma och spela (gratis förstås). Jag pysslade ihop en affisch på kvällen, som killen på Kulturhuset och jag kopierade nästa dag (på min lunchrast). Och sedan började vi sprida ryktet. Har ni hört att det blir värsta feta helkvällen i Skarpnäck nästa fredag? Punkrock och karaoke, alla är välkomna, ingen åldersgräns, ingen alkoholförsäljning, men fika, distro och barnvakt! (Skulle det verkligen duga?)

Veckan före själva spelningen pratade vi med folk som kunde hjälpa till med ljud, städning, kafé och insläpp. Jag låg vaken och våndades på nätterna: kan det verkligen vara så här lätt? Har vi glömt någon otroligt viktig detalj som kommer få allt att falla? Tänk om det blir bråk? Eller värre, tänk om ingen kommer?!

Men gissa vad? Precis så lätt var det. Över hundra pers kom, och flera av dem var småbarnsföräldrar. Spelningen började redan klockan 19, ungarna hölls i rummet intill och framåt 21-tiden var de riktigt slitna, men det gick! Och ingen var ensam i omsorgen om barnen och ingen var så full att det blev obehagligt för de minsta.

Efteråt gick de som hade barn hem och lade sig, medan resten gjorde punkversioner av That"s what friends are for och andra hits på karaoken.

Det går att fortsätta med sitt liv, trots att man fått barn, men det är som med allt annat: ingen kommer att göra det åt en, man får gå ihop med andra och göra det själv. D.I.Y (Do It Yourself) or die!