På min gata har någon ritat ett stort svart kryss över Göran Perssons leende ansikte på kampanjaffischen inför EU-valet. Det skulle kunna ha varit jag. 'Trygga jobb åt alla' Göran, det tycker jag låter bra. Hur menar du då?

Jag är snart 30 år och jag har aldrig haft ett 'tryggt jobb'. Jag har jobbat i Sverige och utomlands, med blompaketering och marknadsundersökningar, omsorg och pedagogiskt arbete, service och administration. Timersättningen har varierat mellan 28 kronor (när jag ledde ponnyhästar på ett nöjesfält - mitt första jobb) och 101,50 inklusive semesterersättning (mitt senaste jobb, som personlig assistent). Jag har jobbat svart, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, på praktik och på timme. Jag har aldrig fått pengar från försäkringskassan när jag blivit sjuk och jag har inte haft en dag betald semester.

Den största otryggheten har bestått i vetskapen om att jag kan sparkas på stående fot när som helst. Det har fått mig att bli en ögontjänare på jobbet. Så fort någon överordnad tittat har jag gjort allt jag kunnat för att vara till lags (och blivit utmattad av ansträngningen att vakta ryggen), men när jag inte varit bevakad har jag försökt maska så mycket som möjligt. Det tycker jag i allmänhet är ett bra sätt att hantera situationen på jobb, som går ut på att någon annan ska tjäna pengar på ens arbete. Men det gör också att man känner sig osäker eller i värsta fall rädd, för man är ju beroende av att inte bli avslöjad om man vill behålla sitt jobb (och kunna betala hyra, äta, åka med andra färdmedel än cykel, använda telefon, ta en öl ibland). Och den person man är rädd för, det är chefen, som har makten över ens möjlighet att försörja sig.

För några veckor sedan slutade jag på mitt förra jobb. Sista dagen följde min kille mig till jobbet, för jag var helt oresonligt rädd för min arbetsledares ilska. Vad jag hade gjort? Missförstått när jag skulle börja och blivit 25 minuter sen.

Jag slutade den dagen. Arbetsledaren tyckte att jag gjorde ett dåligt jobb och jag hittade ett annat, mycket bättre.

Nu arbetar jag på ett företag som är ett kooperativ, ägt av dem som arbetar där. Vi har lika-lön-princip; ingens arbetsuppgifter värderas högre än någon annans. Det finns ingen chef. Alla tar själva ansvar för att det jobb man ska göra blir gjort. Jag har aldrig känt mig misstrodd eller övervakad, och när något blir fel får jag hjälp att rätta till det, utan tillrättavisning. Folk utgår ifrån att jag gör mitt bästa!

Nu maskar jag inte när jag är ensam. Jag gör mina arbetsuppgifter i min egen takt och när jag kommer hem har jag ork kvar. Jag kan umgås med min son utan att bli knäckt när han obstinat-skriker, jag orkar träffa kompisar och vara snäll mot min kärlek. Och jag är aldrig rädd på jobbet.

Hela samhället genomsyras av det där rädslo-tänkandet. Några kan bestämma vad några andra ska göra genom att göra dem rädda för vad som ska hända om de inte gör det. Sköt dig på jobbet så du inte blir av med din inkomst. Blir du av med din inkomst, akta dig för att försöka skaffa dig det du behöver på annat sätt. Hämta grejer ur containrar? Förbjudet, det är statens egendom, det blir böter. Planka på tunnelbanan eller bussen? Passa dig, nu höjs böterna till 800 kronor (plus tänk på hur mycket stryk du kan få av väktarna om de tar dig). Demonstrera/sabotera för att försöka ändra på systemet? Då blir det poliser med hundar och vapen och fängelse.

Jag mår fan illa när jag tänker på hur mycket jag gör som styrs av rädsla. Hur kan det få vara så här?

Göran, hjälp! Gör om systemet så att jag inte behöver vara rädd för bestraffning när jag åker kollektivtrafik, går till jobbet, containerfyndar! Avskaffa konsumtionssamhället och låt arbetarna äga sina arbetsplatser! Trygga jobb och en trygg tillvaro åt alla!