Emmaboda är en relativt ung och liten festival. Det är 14:e året som independent-publiken kommer till Rasslebyggd. Årets festival samlar

ungefär 3500 besökare och medelåldern är låg. Men det är inte det enda som är ungt. Banden som står på de två scenerna är allt annat än tunga rockkolosser. Det sjuder av energi och glädje i att stå på scen. En glädje

som smittar av sig på publiken. Efter nästan varje konsert förväntar man sig extranummer på extranummer, stämningen kräver det. Men tiden räcker inte alltid till.

Till och med de i sammanhanget etablerade banden som Moeybrother, Marit Bergman och David & the Citizens bjuder på en känsla av 'fan vad vi älskar att spela musik för er', som känns ovanligt stark.

Annars är Emmaboda den festival som släpper fram mest oetablerade band (även om ' Oetablerad' är en svår definition på indie-scenen! Årets festival bjöd på spännande akter som Jesper Larsson band, Suburban kids

with biblical names, Bob Log III och spanska Vacaciones. Sen kan man ju inte glömma bort Bergman rock, som fortfarande bjuder på mirakulös live-energi. Även om det känns som de hade mer att säga som Bob Hund.

Dock, gillar man inte independent gitarrpop/rock ska man kanske stanna hemma från Emmaboda. För det är, med vissa undantag, vad som bjuds. Och efter ett tag känns spellistan lite väl smal. Det är bra och svängigt, energiskt och utåtriktat. Men en smula för enkelspårigt som helhet.

Emmaboda 2004 var en lugn festival. Det märktes inte mycket bråk på campingen. De två scenerna spelar inte samtidigt, så man behöver inte stressa även om man vill se alla band. Överhuvudtaget kändes allting väldigt avslappnat. Ibland kanske lite väl avslappnat (som när man försökte få lite handfast information av funktionärerna). Årets

besökarantal var ju också betydligt mindre än tidigare års. Trots att vädret var precis som svensk festivalsommar ska vara. Kanske till och med

FÖR bra, för varmt. 35 grader på ett öppet fält är lite mer än vad man klarar av ibland. De få skuggiga platserna vid scenerna var upptagna långt innan konserterna började. Och när solen gick ner kom myggen - ja

vädret var ungefär som en visa av Bengt Sändh.