Fördjupning


Fria.Nu

Rasismen kommer hemifrån

Sara Blom är 24 år. Hon kan inte komma ihåg att hon någonsin känt sig nära sina adoptivföräldrar. Hon är uppfostrad av en tysk pappa och en mamma från Sverige. Tyskland har alltid varit ett andra hemland. Ett hemland som hon som vuxen inte själv önskar att ha anknytning till. Vissa personer i den tyska släkten har talat om för henne att man inte blandar svarta och vita raser.

- Rasismen kommer hemifrån. Min adoptivpappa har aldrig sagt något ofördelaktigt om nazismen och han satte ribban för hur illa man fick behandla mig.

Saras riktiga indiska namn är nu ett av hennes mellannamn. Hon har funderat på att byta till sitt ursprungsnamn.

- Det förakt jag mött är inte från omgivningen, det är från min adoptivfamilj och deras vänner. Jag fick tidigt höra att jag hade två underbara föräldrar och att jag skulle vara tacksam över att få komma hit till Sverige.

-Det blev en del av min sanning, det var vad jag trodde på, säger Sara.

På hennes adoptivmammas sida har det varit bättre. Sara Blom kallar den sidan av släkten friskare.

- Min adoptivmamma var en tyst bisittare. Jag älskade henne i bristen på något annat stöd.

- Jag hade inte något annat val.

Hennes adoptivpappa var 35 år och hennes adoptivmamma 31 år då de adopterade Sara från Madras i Indien. Hon var bara tre månader gammal då hon landade på Arlanda för 26 år sedan.

Sara är väldigt tydlig med att hon kallar sina adoptivföräldrar just för adoptivföräldrar. Att hon kallar dem vid namn har det varit flera bråk om. Föräldrarna har varit besvikna över att de inte blivit bekräftade som föräldrar.

- Jag var aldrig deras barn i den bemärkelsen som min bror var och är.

Hennes bror Niklas är tre år äldre. Han är föräldrarnas biologiska barn.

- Trots att han är äldre har jag alltid tagit hand om honom. Vi har alltid haft en bra kontakt till alldeles nyligen.

Sara berättar att vid ett besök hemma hos honom upprepade han mycket av vad hennes adoptivföräldrar sagt.

- Deras ord om att min mor var en hora och att jag var en horunge kom ur honom. Så får det inte vara.

Hon sörjer honom.

- Jag orkar inte ta hand om honom längre, det har jag gjort ett helt liv. Det får vara slut. Någon gång måste man ta sitt eget ansvar och inte beskyddas av ett syskon.

Då Sara var åtta år fick hon en fosterfamilj.

- Jag tillbringade mycket tid hos denna familj. Det var min frizon där jag var skyddad.

Men under tonåren blev problemen värre och hon skolkade mycket i både högstadiet och gymnasiet.

- Jag har alltid känt att det var mitt fel att adoptivfamiljen var i obalans. Hade jag inte hade haft fosterfamilj hade jag nog varit död idag.

I fosterfamiljen har Sara alltid känt sig bekräftad och sedd.

- Pappan i familjen är min enda förälder. Han är den enda vuxna som alltid har stått på min sida och gett mig trygghet och stöd.

I snart två år har Sara bott i sin lilla etta. Tidigare bodde hon tillsammans med sin pojkvän Magnus en bit utanför Göteborg. Nu är hon särbo.

- Jag kom på att jag aldrig bott ensam och ville prova på det.

Sara har vuxit upp i ett villaområde strax utanför Göteborg. Själv kallar hon det för ett 'typiskt adoptivbarnsområde' eftersom det fanns många adoptivbarn där.

- Vi bodde alla likadant, i villa med stor trädgård. Vi lekte tillsammans då vi var små men växte upp och blev olika. Vi valde skilda vägar att gå i livet.

Flera av hennes adopterade vänner fick problem med droger.

- Att rotlösheten, känslan av att aldrig höra ihop med sin omvärld, skapar problem är självklart.

I Saras klass fanns fyra adoptivbarn.

- Vi märktes i skolan eftersom det inte fanns några andra adoptivbarn. Men vi mottogs bra. I skolan led jag inte av adoptionen.

Den första fientliga händelsen som fick henne att reagera var då en 20-årig kille kallade henne för svartskalle.

- Jag kunde inte relatera till det han sa för jag kände ju mig svensk. Kanske beror det på att jag är så pass ljus och har samma hud- och hårfärg som min adoptivpappa.

Första gången Sara åkte tillbaks till Indien var hon sexton år gammal och reste tillsammans med adoptivföräldrarna.

- Vi besökte sjukhuset där jag var född. Där fanns det journaler som gav mig information om min mamma och hur gammal hon var när jag föddes.

Hon fick reda på ganska mycket om sin mamma men nästan ingenting om sin pappa.

- Min pappa vet inte att jag finns. Mamma hade åkt till Indien för att studera och de träffades. Hon berättade aldrig.

- Så vad jag vet är det endast min mamma som vet vem min pappa är.

Sara har fått bilden av att adoptivföräldrarnas tanke med resan var att hon skulle bli mer medgörlig. Själv ville hon inte resa.

- De ville påvisa hur tacksam jag ska vara. Jag skulle få se mitt ursprung och förstå vad jag fått komma till.

Sara fick reda på att hennes mor varit välbärgad och tillhört en av de övre kasten.

- Mina adoptivföräldrar fick inte ut vad de hade tänkt sig. Jag fick reda på att min mamma inte var det som de hade sagt till mig tidigare.

- Svart på vitt fick jag reda på var jag kom ifrån och jag behövde inte längre skämmas för mitt ursprung eller för min mamma.

Men relationen till adoptivföräldrarna väl hemma i Sverige blev mer ansträngd.

- Mitt självförtroende var stärkt.

Sara fick under resan till Indien även veta att hennes mamma inte bor kvar i Indien.

- Jag skulle på sätt och vis vilja veta vem hon är. Men jag vill inte förstöra hennes liv.

- Det är en sorg att inte veta något om sina biologiska föräldrar under hela sin uppväxt.

Som vuxen åkte hon tillbaka till Indien. Denna gång till staden Bombay. Hon reste för att arbeta med barn som skulle adopteras bort.

Genom en bekant fick hon anställning på ett sjukhus där man arbetade med att adoptera bort barn.

- Vi fick dem i famnen då de endast var några minuter gamla. Det var ångestfyllt med tanke på att de kanske skulle möta samma saker som jag har mött.

Trots sina egna erfarenheter kände Sara Blom att adoptivbarnen på sjukhuset skulle få det bättre på sjukhuset än vad de hade fått i sina egna hem. Hon blev kvar i sju månader. Sjukdomar och infektioner fick henne att åka hem. Det kändes skönt att komma tillbaka till Sverige.

- Alla de fjorton barnen som jag tog hand om hade blivit bortadopterade innan jag åkte hem. De hade åkt till något bättre. Jag lämnade inte något barn kvar.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu