Finns det något att tillägga i beskrivningen av staden Göteborg?
Popikonen Håkan Hellström sprider sin bild när han sjunger om spårvagnar och att Vasastan är som Chinatown. I Den Nakna Staden, en kulturhistorisk bok om Göteborg skriven av Magnus Haglund, berättar Hellström att han redan på gymnasiet skrev en hyllningssång till hemstaden. Det var en sorts variant på New York New York där en av textraderna löd “Kunde jag steppa som Fred Astaire skulle jag steppa längs Avenyn.'
När New York Times-journalisten Stephen Metcalf beskriver Göteborg för tidningens resebilaga lägger han ut texten ordentligt. Han hyllar det unga hippa Göteborg, där undergroundkulturen gror. Bra mat, hippa klädmärken och spännande klubbar tilltalar honom. Han uppmärksammar även att Göteborg har ett lillebrorkomplex gentemot Stockholm, och att Avenyn bör betraktas som en monstrositet.
Peter Hjörne tittar på en debatt om Göteborg i Kvällsöppet, vilket får honom att skriva en upprörd text i den egna tidningen. Han ondgör sig över att ingen lyfter fram nytänkandet, entreprenörskapet och öppenheten han tycker präglar staden: “Göteborg är Sveriges industriella hjärta med Nordens i särklass största hamn. Göteborg är en framstående idrottsstad som lockar fler och fler turister och stora evenemang. Här finns tiotusentals forskare, ingenjörer och företagare som röner stora framgångar i en allt tuffare global konkurrens. I Västsverige finns 20 procent av landets befolkning och här skapas 20 procent av alla skatteintäkter.'

Vilken bild är då den mest rättvisande? Det är en fråga som slår mig när jag läser senaste numret av litteraturskriften Gräs. Sin vana trogen bjuder redaktörerna Kennet Klemets och Jörgen Lind in författare för att stå för innehållet. I det aktuella numret är det poesikollektivet G=T=B=R=G som gästar med en text om Göteborg.
G=T=B=R=G består av Linn Hansén och Athena Farrokhzad. De är till viss del influerade av languagepoesin. Lars Mikael Raattamaa, som är något av en förgrundsgestalt för languagepoesin i Sverige, ordar för en poesi som fungerar som kommunikationskritik. I sin bok Politiskt våld skriver Raattamaa om vikten av att ta tillvara orden. Språket är makt, och det gäller att utforska själva vägen till språket. På så sett kan drömmarna och utopierna fångas. 'Orden som ännu inte är språk. Det är i bruset livet finns/.../language är inte urban, den rör sig inte på de fina gatorna i innerstan.'
G=T=B=R=G:s flimrande poesi är vital och levande och de skildrar stadens motsättningar genom att hela tiden skifta perspektiv. Det är lite som att skruva på radion och hela tiden få in nya röster.

Stadens tillblivelse skildras med en skapelseberättelse där människan kliver upp på marken efter 6000 år i det salta vattnet. Hon uppfinner räkan och dränker den i citron. Så småningom uppkommer religionen och Feskekörkan är det enda som finns bevarat från denna tid.
Och sedan raskt över till beskrivningen av en uppväxt då alla trodde att alla hette Glenn, då kulturhuset blev ett kasino, då bilarna lämnade bromsspår på Rosenlund och alla sa 'amen kamma dig'.
På ytterligare ett uppslag skapas staden på byråkraternas skrivbord: 'Vår vision för hur Göteborg ska utformas kommer tydligt till uttryck i vår budget'. Ett synsätt som får mothugg på en annan sida: 'Modell Södra Älvstranden tycker vi är ett bra exempel på hur fler icke-professionella kan få vara med i samtalet.'
Avenyn beskrivs av någon som Göteborgs vardagsrum, ett ställe där vi tar emot våra gäster. En gata som ingjuter känslan av storhet och gemenskap.
Här utspelades våldsamma scener under Göteborgskravallerna, vilket genomgående används som en bild för att tydliggöra att alla inte delar synen på vad som är gemenskap och storhet.

Det goa Göteborg lyser med sin frånvaro och den gemytliga bilden av Göteborg genomgår istället ett slags dekonstruktion. Människorna som befolkar staden skymtar förbi i saxade tidningsnotiser: Fyra män och en kvinna är inne på Hemköp på Nordenskiöldsgatan. En 15-årig pojke har tänt eld på ett papper i en trappuppgång på Klöverstigen.
Det är en ganska livlös stad som skymtar fram. En stad där en rationell och ingenjörsmässig syn regerar. 'Göteborg ser fantastiskt ut på kartan', uttrycker en anonym röst.
Tidskriften Gräs vill åt sidospåren och det går att läsa G=T=B=R=G: s collageaktiga och anarkistiska poesi som en uppmaning att delta i samtalet. Här finns en vilja att öppna upp staden genom att ta makten över språket och bidra med nya beskrivningar. Jag fångas av en särskild rad som säger att vi tyngs av bilder som blivit passé och att vi har svårt att frammana bilderna av framtiden.
Lars Mikael Raattamaa ser morgondagen komma i sin inledningstext: 'Göteborg kommer att ramla ner under tyngden av sig själv/.../ för vi har grävt, ja faktiskt händer det just nu, just nu faller Göteborg ner under marken och begravs där, Göteborg finns inte längre, Göteborg har dött. LÄNGE LEVE G=T=B=R=G.' b