Stora delar av Intro handlar om Marcus Ivarssons liv. Vi får bland annat möta honom i Göteborg, där Marcus var bosatt under åren kring millennieskiftet. Sida efter sida får man följa med på behandlingshem, vara på jakt efter knark, se honom svika föräldrar och vänner - serierutorna andas ångest och svärta. Han lämnar ut sina tankar och känslor och vågar blotta en självömkande, förtvivlad och desperat individ.

Teckna serier började Marcus med som tioåring. Alkoholen upptäckte han fyra år senare. Tyngre droger provade han som 17-åring och konsekvenserna i form av minnesluckor och stark ångest märkte han av bara en kort tid efter.
Jobben, liksom flickvännerna, var svåra att behålla och han levde i ett ständigt rus och med rädslan att inte få ihop pengar till sitt missbruk. Men det fanns också en ständig kamp för att bli fri från beroendet. Han sökte hjälp, skrev in sig på behandlingshem, fick hjälp via sjukvården, men det gav inte långvariga resultat.
Den riktiga vändpunkten kom i november 2004. Han var involverad i ett tolvstegs program, men visste inte 'vilket ben han skulle stå på'. Men efter något som var på gränsen till en haschpsykos insåg han allvaret i sin situation.
- Jag var rädd för att förlora förståndet och den upplevelsen fick mig att ta emot hjälpen jag fick.

I dag ser han på livet lite ljusare. Vid hans sida finns flickvännen Melina och deras nyfödda son. Tecknandet är liksom förr en viktig del av hans liv. I arbetet möter han ofta en seglivad uppfattning om att tecknade serier riktar sig till barn.
- Man har ansett att serier är mindre värt än litteratur eftersom texten har bilder till hjälp, att bilderna hjälper personer som inte är bra på att läsa att förstå handlingen. Jag tror att förenklingen uppfattas som något negativt.
Att fler vågar pröva på att teckna, eller överhuvudtaget ge sig ut i branschen, tror han beror på att man inte längre behöver vara 'bäst i klassen' på att rita.
Men att överleva som serietecknare är svårt och därför jobbar Marcus Ivarsson deltid som vårdare på ett gruppboende för funktionshindrade. Dessutom frilansar han en del och har figurerat i bland annat Galago, svenska Mad och DN. Men att läsa serier är han måttligt intresserad av.
- Det kanske låter kaxigt, men det finns inte sådär jättemycket som är intressant. Jag har en förkärlek för formexperiment och gillar när det är tillskruvat. Men det händer inte mycket på den fronten i Sverige.
Inspirationen till sina serier hämtar han från andra människor. Han säger att det krävs en konflikt för att det ska bli intressant. Eller en avvikelse i tanke eller sätt att leva.
Han berättar att han har blivit mer disciplinerad i sitt arbete. Processen börjar med en idé och ett grovt bildmanus. Sedan väljer han text som ska passa in i rutan och göra handlingen begriplig. För det handlar om ett samspel mellan ord och bild, det som sker mellan rutorna, hur mycket man förklarar och hur mycket man ska låta läsaren förstå på egen hand. Men det viktigaste är seriespråket, 'det är som ett smörgåsbord', förtydligar han, och om det inte funkar spelar det ingen roll att man är en begåvad konstnär.

För tillfället finns det inte så mycket tid över för Marcus att teckna. Nyfödda sonen Fidel kräver mycket tid, och Marcus säger att han, när tiden är mogen, kommer att få utveckla sina konstnärliga sidor genom måleri och pyssel.

Kommer han att gå i dina fotspår?
- Det är inget vidare karriärval. Min mamma avrådde mig från att satsa på det. Men... det hjälpte ju inte.