Året är 1967 och tioårige Michael Lion får veta att han ska lämna mormor och Stockholmsförorten Sköndal för att resa till Turkiet tillsammans med mamman och hennes nye pojkvän och till en början är han positiv till flytten.
- Jag tror att jag såg på det som en jättelång semester med mycket sol och bad. Men det var vinter och kallt när vi kom dit.
Snart inser han att Istanbul aldrig kommer att bli hans nya hem. Och chocken över den uteblivna semestern går snabbt över till en motvilja mot det nya hemlandet och Michael gör allt föra att visa mamman att han inte alls hör hemma där. Till en början är det enkelt att inte passa in - han går inte i skolan och är på så sätt utanför sociala sammanhang. Men när hans styvfar genom mutor får in honom i en byskola spendera han lektionstiden med att rita tuschteckningar. Och han vill inte heller lära sig språket, för då är det tydligt att han inte kan bo kvar.
Trots att Hem till Istanbul bygger på en självupplevd händelse är boken enligt Michael Lion inte en självbiografi. Däremot tror han sig ha burit på många känslor och tankar som omedvetet kom fram under skrivprocessen.
- Innan jag hittade språket och tonen ville jag inte börja. Jag ville skildra allt ur ett barns perspektiv. Men jag kunde inte ta det för långt, då skulle det ha blivit platt och barnet för brådmoget. Men att bara ha skrivit en redogörelse skulle enbart ha tråkat ut mig.

Boken är hans tredje och har man läst hans skildring av Istanbul med dess färger, detaljer och dofter är det lätt att tro att Michael Lion är en romantiker som skapar när andan faller på. Men det är helt fel.
- Jag tror inte på inspiration, utan på hårt arbete. Jag läser mycket och ställer frågor till mig själv: 'Hur skulle jag som 10-åring reagera i den här situationen?' och 'Vad vill jag berätta med det här?', säger han och fortsätter:
- Man kan inte vänta på en snilleblixt - man får inget gratis.
Språket han lärde sig har han nu nästan glömt bort. Allt som finns kvar är några semesterfraser. Även styvfadern är ute ur hans liv. Trots det går det inte att låta bli att undra vem han tror han hade varit ifall han blivit kvar i Istanbul. På den frågan har han inget svar - men vistelsen i Turkiet har troligen fått honom att lättare anpassa sig till nya miljöer.

Under hela sin vistelse i Turkiet längtade Michael Lion hem till Sverige - landet han brukade minnas och hylla genom att ibland öppna fönstret, skruva upp volymen på stereon och högt sjunga med i Lasse Dahlqvists Det är dans på Brännö-brygga.