När filmen startar undrar man hur de två ska kunna bli vänner. Esther är rullstolsbunden och mycket bitter över sin situation och snäser därför av de flesta hon träffar. Halima hyser ingen större kärlek för judarna - och tillbringar kvällarna med att se på israeliska truppers illdåd mot den palestinska och muslimska befolkningen. Därför blir hon först fundersam när hennes dotter Salima börjar arbeta som privatsjuksköterska hos Esther. Men när hon får veta att dottern behandlas väl blir hon välvilligare inställd - och när Salima frågar om hon inte kan ta över tjänsten efter ännu en sparkad vårdare tackar Halima ja. Då är hennes främsta syfte med arbetet att få ihop pengar till en pilgrimsresa, men sakta övergår den affärsmässiga relationen till något helt annat annat. Deras vänskapen ses dock inte med blida ögon av omvärlden.

Trots sympatiska karaktärer, bra rollprestationer och ett engagerande manus känns filmen lite ytlig. Det går lite för lätt för kvinnorna att bli vänner, och man förstår inte riktigt varför de fastnar för varandra.
Ibland är de ute på stranden, ibland är de helt tysta. En gång bråkar de. Och grannarnas ogillande över att bo nära en judisk kvinna presenteras också allt för kort för att det ska kännas helt trovärdigt.
Men trots invändningarna är det här en fin film. En film som man ser och mår bra av. Varken Esthers eller Halimas tro ifrågasätts, istället visas allt ur deras synpunkt - och det enda som är dåligt är människors trångsynthet och hat.