Kanske samlar sig markstyrkorna för en fullskalig invasion. När jag skriver detta har 129 palestinier dödats av israelisk militär sedan i onsdags förra veckan och ännu fler ligger svårt skadade. När den här tidningen har gått i tryck har säkerligen dödssiffrorna ökat.
Rapporter från sjukhusen talar om brist på allt och bilder på skadade och döda barn har under veckan ramlat in på nyhetsredaktionerna. Barn har dödats när de legat i sina sängar, stått vid ett fönster eller varit ute och spelat fotboll. Ändå ges inte denna pågående massaker särskilt stort utrymme i media och utrikesminister Carl Bildts tystnad börjar kännas riktigt obehaglig. Med få undantag väljer politiker och journalister att nämna raketattackerna mot Israel, som om Israels militära attacker mot civilbefolkningen i Gaza vore ett proportionerligt svar på dessa. Fredrik Reinfeldt har i skrivande stund inte sagt ett ljud om det som händer och utrikesdepartementet hänvisade länge endast till Bildts blogg, där han gjort ett intetsägande inlägg om att han är orolig över det ökade våldet.

Inte ens det faktum att organisationer som får svenskt stöd, ekonomiskt eller politiskt, har fått sina lokaler sönderbombade av israeliska F16-plan har getts något större utrymme i medierna. Palestinian medical relief society som delvis finansieras med stöd från Sida via Palestinagrupperna i Sverige fick sina lokaler, en ambulans och all medicinsk utrustning förstörda i en av attackerna. Palestinska LO:s (Palestine general rederation of trade unions) kontor träffades av tre israeliska missiler och förstördes helt, även folkets hus i Gaza smulades sönder efter flygattackerna. Efter en vecka uttalade sig äntligen biståndsminister Gunilla Carlsson, om än med ett sju rader långt pressmeddelande där hon säger att Sverige framfört kritik över att svenska biståndsprojekt förstörts. Även hon börjar med att fördöma våldet på båda sidor.
Det är inte fel i sig att fördöma raketbeskjutningen mot Israel, men att i detta allvarliga läge nämna dem i samma andetag som man riktar kritik mot staten Israel är vansinnigt. Hamas, som man tillskriver skulden för raketerna, har ju länge straffats av omvärlden, de betraktas som terrorister och är utestängda från alla samtal. Pressen på Israel är, trots uppenbara brott mot internationell humanitär rätt, fortfarande obefintlig. Israel skräms inte av en FN-resolution när den lika kraftfullt nämner raketbeskjutningen. Och internationell press på Israel tror jag är det enda som kan förkorta lidandet nu. Ambassadörer borde skickas hem, sanktioner införas och uttalandena borde hagla över Olmert.

I denna stund känner man naturligtvis mest förtvivlan, men som alltid försöker jag ändå famla efter hoppet för att inte förlora det helt. Jag tror att det är bra att president Abbas nu brutit samarbetet med Israel och det är hoppfullt att Fatah och Hamas demonstrerar sida vid sida på flera platser. Jag var naiv och trodde att omvärlden skulle erkänna den nationella samlingsregeringen när den bildades i mars förra året, så även om det skulle gå en gång till är det alls inte säkert att det gör någon skillnad. Men det är så många palestinier som nu önskar en försoning mellan politiker och befolkning att ledarna förhoppningsvis känner att enighet är den enda realistiska vägen. De har klarat det förr, och trots helvetet som nu pågår tror jag att de gör det igen.