- Jag vill väcka starka känslor med det jag skriver. Känslor av skräck, äckel, upprördhet - och känslor av kåthet, glädje, rentav lycka. Men jag vill också tala till förnuftet - genom att i satirens form ifrågasätta och angripa makt, förtryck och orättvisor i verkligheten. Som tur är kan jag göra det, eftersom jag håller på med litteratur! Litteraturen har inte samma regler som verkligheten, att hävda att den skulle ha det är att sätta sig i knät på Alf Svensson eller andra lågpannade moralprediko-kontroll-paniker. Det är klart det finns människor som inte är vana vid att läsa litteratur på ett tolkande och reflekterande sätt, som inte ser skillnad på litteratur och verklighet, som inte ser satiren, leken med genrer och föreställningar i mina texter. Jag vet inte vad jag kan säga som skulle kunna hjälpa dem att bli bättre läsare - frågan är om de verkligen vill det, om de inte hellre vill fortsätta att värja sig mot allt som provocerar dem och som inte låter sig infogas i en lättydbar moralisk ram.

Dina böcker ser ut att glorifiera våld och porr. Vad strävar du efter? Och vilken roll spelar kvinnan i allt detta? Bidrar du inte till att objektifiera kvinnan, att göra henne till en köttbit att njuta av först, för att sedan avliva? Detta sker ofta i verkligheten. Vilket behov finns att göra litteratur av det?

- Våldet och sexet i mina texter är så uppenbart groteska, förvridna och bisarra att bara en riktigt sjuk hjärna kan ta miste och förväxla dem med verkligheten. Jag skriver ju i en fantastisk, burlesk, surrealistisk tradition som vill distansera sig från det tråkiga, gråa verklighetenssurrogat som exempelvis frodas i andra samtida, svenska deckare. Sedan är det en annan sak att jag också vill kommentera verkligheten i mina texter. Våld är ofrånkomligt i en värld där vi tillåter 5 000 barn

om dagen att dö i lunginflammation för att vissa ska få leva i rasande överflöd. Hatet och mordlustan detta föder hänger över oss alla som ett demoklessvärd. Våldet är också ett uttryck för den vreden.

Att jag gör "kvinnan" till en köttbit att först njuta av och sedan avliva är en uppenbar lögn: den som faktiskt läst vad jag skriver kan lätt se det. I mina böcker riktas inte 'objektifieringen' mot kvinnor: de fiktiva karaktärerna, män och kvinnor, kan vara såväl person, subjekt som objekt, föremål, monster, maskin och rentav

kroppar-utan-organ. Sådan är litteraturen. Behovet att göra denna litteratur ligger helt i mitt privata sinne - och inget annat rättfärdigande krävs. För den som inte tål beskrivningar av våld och sex är kanske inte mina texter att rekommendera - dessa kan faktiskt avstå. Att den allra största delen av de läsarreaktioner jag får är positiva, särskilt från unga, frihetsälskande, feministiska kvinnor, visar att ett av mina mer genomtänkta uppsåt lyckats: att suga ner den hegemoniska sexualiseringen av kvinnor från ett patriarkat till att i stället gälla ALLA: begäret och objektifieringen är öppet för alla - liksom reaktionerna emot det. Andra brev konfirmerar att ett annat uppsåt också lyckats: att helt enkelt skapa en sorts frihetlig pornografi, som gör folk kåta.

Alfred Jarry tyckte inte att den sexuella akten var särskild viktig eftersom den kan upprepas i det oändliga. Tycker du inte att den ständiga repetitionen av sexuella handlingar blir tröttsam i längden?

- Jag har anklagats för många saker, men aldrig för att vara 'tråkig'. Alfred Jarry drog gärna till med ett och annat skabröst skämt. Och hans egna våldsskildringar är förresten både utdragna och plågsamma - och inte sällan penetrerande. Av någon anledning är det jävligt festligt att knulla nästan varje gång, trots att man gjort det tusen gånger redan. Om någon tröttnar på de sexuella handlingarna i mina texter må det för övrigt vara hänt: annan samtida svensk litteratur dignar ju inte av dem precis. Och om man måste vara medvetet "tolerant" för att "stå ut", då är man inte "tolerant" utan bara en bracka som fejkar "tolerans" utifrån ett intolerant och fördomsfullt grundläge.

Varför så mycket blod och våld?

- Våldtäkter och mord är fasansfulla, osmältbara ting om de drabbar i verkligheten. Men i fantasin, i fiktionen och litteraturen verkar de faktiskt vara fenomen som de allra flesta får ut något slags njutning av - kanske 'tragisk' njutning. Möjligen beror det på att det är förlösande att i trygghet kunna känna svindeln av det mest fasansfulla, eller också bara på att det är häftigt att känna väldigt starka känslor. Vi har alla vårt mörker, men ingen kan barnförbjuda våra drömmar. Blod, sex och våld hör sedan urminnes tider ihop, de kittlar oss på själva det mänskligas gräns. Att inte erkänna detta är att begränsa den mänskliga erfarenheten.

Två frågor till. Jag är inte intresserad att veta vem som gömmer sig bakom pseudonymen. Men jag vill fråga: Är du en eller flera? Och hur mår du eller ni?

Jag är hemlig för att kunna känna mig fri när jag skriver. Dessutom tycker jag om att spela rollspel. Anastasia är en helt annan person än jag. Och hon mår inte.