Stockholms Fria

"Jag vill väcka starka känslor"

Läser man det första kapitlet av Den vidrige orkar man inte fortsätta. Någon har sagt att du bara vill provocera och att det inte finns något verkligt konstnärligt arbete bakom det du skriver. Alla kan inte tolka det som gömmer sig bakom det vulgära och blodiga i dina böcker. Vad säger du till dem?

- Jag vill väcka starka känslor med det jag skriver. Känslor av skräck, äckel, upprördhet - och känslor av kåthet, glädje, rentav lycka. Men jag vill också tala till förnuftet - genom att i satirens form ifrågasätta och angripa makt, förtryck och orättvisor i verkligheten. Som tur är kan jag göra det, eftersom jag håller på med litteratur! Litteraturen har inte samma regler som verkligheten, att hävda att den skulle ha det är att sätta sig i knät på Alf Svensson eller andra lågpannade moralprediko-kontroll-paniker. Det är klart det finns människor som inte är vana vid att läsa litteratur på ett tolkande och reflekterande sätt, som inte ser skillnad på litteratur och verklighet, som inte ser satiren, leken med genrer och föreställningar i mina texter. Jag vet inte vad jag kan säga som skulle kunna hjälpa dem att bli bättre läsare - frågan är om de verkligen vill det, om de inte hellre vill fortsätta att värja sig mot allt som provocerar dem och som inte låter sig infogas i en lättydbar moralisk ram.

Dina böcker ser ut att glorifiera våld och porr. Vad strävar du efter? Och vilken roll spelar kvinnan i allt detta? Bidrar du inte till att objektifiera kvinnan, att göra henne till en köttbit att njuta av först, för att sedan avliva? Detta sker ofta i verkligheten. Vilket behov finns att göra litteratur av det?

- Våldet och sexet i mina texter är så uppenbart groteska, förvridna och bisarra att bara en riktigt sjuk hjärna kan ta miste och förväxla dem med verkligheten. Jag skriver ju i en fantastisk, burlesk, surrealistisk tradition som vill distansera sig från det tråkiga, gråa verklighetenssurrogat som exempelvis frodas i andra samtida, svenska deckare. Sedan är det en annan sak att jag också vill kommentera verkligheten i mina texter. Våld är ofrånkomligt i en värld där vi tillåter 5 000 barn

om dagen att dö i lunginflammation för att vissa ska få leva i rasande överflöd. Hatet och mordlustan detta föder hänger över oss alla som ett demoklessvärd. Våldet är också ett uttryck för den vreden.

Att jag gör "kvinnan" till en köttbit att först njuta av och sedan avliva är en uppenbar lögn: den som faktiskt läst vad jag skriver kan lätt se det. I mina böcker riktas inte 'objektifieringen' mot kvinnor: de fiktiva karaktärerna, män och kvinnor, kan vara såväl person, subjekt som objekt, föremål, monster, maskin och rentav

kroppar-utan-organ. Sådan är litteraturen. Behovet att göra denna litteratur ligger helt i mitt privata sinne - och inget annat rättfärdigande krävs. För den som inte tål beskrivningar av våld och sex är kanske inte mina texter att rekommendera - dessa kan faktiskt avstå. Att den allra största delen av de läsarreaktioner jag får är positiva, särskilt från unga, frihetsälskande, feministiska kvinnor, visar att ett av mina mer genomtänkta uppsåt lyckats: att suga ner den hegemoniska sexualiseringen av kvinnor från ett patriarkat till att i stället gälla ALLA: begäret och objektifieringen är öppet för alla - liksom reaktionerna emot det. Andra brev konfirmerar att ett annat uppsåt också lyckats: att helt enkelt skapa en sorts frihetlig pornografi, som gör folk kåta.

Alfred Jarry tyckte inte att den sexuella akten var särskild viktig eftersom den kan upprepas i det oändliga. Tycker du inte att den ständiga repetitionen av sexuella handlingar blir tröttsam i längden?

- Jag har anklagats för många saker, men aldrig för att vara 'tråkig'. Alfred Jarry drog gärna till med ett och annat skabröst skämt. Och hans egna våldsskildringar är förresten både utdragna och plågsamma - och inte sällan penetrerande. Av någon anledning är det jävligt festligt att knulla nästan varje gång, trots att man gjort det tusen gånger redan. Om någon tröttnar på de sexuella handlingarna i mina texter må det för övrigt vara hänt: annan samtida svensk litteratur dignar ju inte av dem precis. Och om man måste vara medvetet "tolerant" för att "stå ut", då är man inte "tolerant" utan bara en bracka som fejkar "tolerans" utifrån ett intolerant och fördomsfullt grundläge.

Varför så mycket blod och våld?

- Våldtäkter och mord är fasansfulla, osmältbara ting om de drabbar i verkligheten. Men i fantasin, i fiktionen och litteraturen verkar de faktiskt vara fenomen som de allra flesta får ut något slags njutning av - kanske 'tragisk' njutning. Möjligen beror det på att det är förlösande att i trygghet kunna känna svindeln av det mest fasansfulla, eller också bara på att det är häftigt att känna väldigt starka känslor. Vi har alla vårt mörker, men ingen kan barnförbjuda våra drömmar. Blod, sex och våld hör sedan urminnes tider ihop, de kittlar oss på själva det mänskligas gräns. Att inte erkänna detta är att begränsa den mänskliga erfarenheten.

Två frågor till. Jag är inte intresserad att veta vem som gömmer sig bakom pseudonymen. Men jag vill fråga: Är du en eller flera? Och hur mår du eller ni?

Jag är hemlig för att kunna känna mig fri när jag skriver. Dessutom tycker jag om att spela rollspel. Anastasia är en helt annan person än jag. Och hon mår inte.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

En drömvärld att upptäcka

Percival slutar aldrig med överraskningar. Mångfasetterad artist: romanförfattare, poet, dramatiker, bildkonstnär, musiker, essäist, översättare med mera, har under flera decenniers liv som diktare och konstnär producerat ett stort antal böcker och andra media. Drömmen om horisontstaden är en 'ny' roman fast skriven i slutet på 1950-talet. Delar av boken publicerades under namnet Horisontstaden 1966.

Göteborgs Fria

Thore Rösnes och de två fåglarna i trädet

SFTs skribent och min nära vän Thore Rösnes gick ur tiden den 13 januari.

Han kämpade mot sin sjukdom så gott han kunde, men cancern var starkare än han. Thore var publicist nästan hela livet. Han var chefredaktör för Teknik i Norden och Gränslöst - samtidigt. Gränslöst var en musiktidskrift som han och hans fru Gudrun bekostade själva, eftersom de avskydde tanken på att ta emot statsbidrag.

Stockholms Fria

Den sjuka kroppens retorik, åtrå och läsbarhet

När jag tänker på att man har velat ge Augustpriset till en kalkonroman av Bengt Ohlsson och inte till Karin Johannisson blir jag arg. Karin Johannissons Tecknen är inte bara viktig för sitt innehåll, den är framför allt viktig för sin form. Språket i Tecknen är gränsöverskridande vackert, kontinentalt och genusrelaterat.

Stockholms Fria

Tidskriften Mana i blåsväder

Fem medarbetare i tidskriften Mana har lämnat redaktionen.
Samtliga är kvinnor: Viktorija Kalonaityte, Victoria Kawesa, Devrim Mavi, Lawen Mohtadi och Paula Mulinari.

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Dotter till en slavisk jude var Elfriede Jelinek medlem i det österrikiska kommunistpartiet från 1974 till 1991.

När hon fick veta att hon hade fått Nobelpriset skrek hon:

- Jag är sociopat, jag kan inte åka till Stockholm för att hämta priset. Jag är ledsen, men jag kan inte vara bland människor, förlåt mig.

Stockholms Fria

© 2025 Fria.Nu