Statens pälsdjursutredning som presenterades 2003 hade till uppgift att undersöka förutsättningarna för den svenska pälsnäringens framtid. Men enligt organisationen Djurrättsalliansen baserades den på felaktiga uppgifter. Bland annat påstods att det 2003 fanns 180 verksamma minkfarmer i landet, en uppgift som inhämtades från Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund, SPR.
Utredningen drog slutsatsen att det skulle kosta samhället drygt en miljard kronor att avveckla näringen. Strax efter valet 2006 ändrade emellertid SPR sina uppgifter och hävdar nu att det endast finns 125 minkfarmer i Sverige, vilket skulle innebära att det på fyra år försvunnit 55 farmer.
Men enligt Djurrättsalliansen är det inte mer än högst tio som lagts ner de senaste åren.
– Hade utredningen vetat att det egentliga antalet farmer bara uppgick till drygt två tredjedelar är det troligt att de dragit andra slutsatser om de samhällsekonomiska kostnaderna, säger Daniel Nyberg från Djurrättsalliansen.
– När den borgerliga regeringen förra hösten tog beslutet att inte avveckla minknäringen använde de utredningen som argument för att det skulle bli för dyrt och att det skulle göra många människor arbetslösa.

Djurrättsalliansen har sedan ett halvår arbetat med en kartläggning av branschen, bland annat genom att granska kommunernas inspektionsprotokoll. Den visar att antalet farmer, inklusive chinchillafarmer, som föder upp djur för pälsproduktion uppgår till 133 stycken.

Jörgen Martinsson, vd på SPR, tycker inte att det är svårt att förstå hur det kommer sig att siffran så markant skiljer sig från den som förbundet lämnade 2003.
– Det är inte särskilt märkligt. Det har helt enkelt blivit färre men större enheter. Många äldre uppfödare har lagt ner sina uppfödningar eller köpts upp av yngre producenter. I mitten av 90-talet hade vi 300 medlemmar så man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det här inte är något konstigt.
Jörgen Martinsson vill dock inte ange vilka de farmer som påstås ha upphört eller ombildats sedan 2003 är.
– Eftersom det är ett känsligt område har vi valt att inte lämna ut några som helst uppgifter om våra medlemmar.
Hur många personer som har sin inkomst från pälsnäringen vill han inte heller gå in på.
– Jag har ingen exakt siffra och vill inte göra någon uppskattning eftersom det bör räknas på årsarbetstillfällen. Vissa perioder inom näringen är mer personalintensiva.

Eva Eriksson, som ledde pälsdjursutredningen, har svårt att erinra sig alla detaljer kring arbetet i dag. Men hon kan inte minnas att man kollade upp att det antal farmer som branschorganisationen SPR lämnade verkligen stämde.
– Det viktigaste vi hade att göra var att bedöma vilka förbättringar som borde göras för att näringen skulle vara acceptabel ur djurskyddssynpunkt. Där spelade det inte någon roll hur många farmer som fanns. Men det är klart att om antalet var mindre hade kanske vår kalkyl för näringens ekonomiska värde sett annorlunda ut.