DDR bildades 1949. Den 'första arbetar- och bondestaten på tysk mark', som politrukerna benämnde den, blev blott fyrtio år vilket var exakt fyrtio år för mycket, sedan föll den som ett korthus. DDR var en stat och ett samhällssystem som påtvingades människorna som en direkt följd av röda arméns ockupation av östra Tyskland efter kriget. Människorna valde inte DDR, valde inte att bo och leva där; de var inlåsta och sköts i ryggen av sina egna om de försökte fly. DDR vilade, som filmen De andras liv så träffande gestaltar, på totalitär grund, systematisk övervakning och kontroll; staten var beroende av att människor, pensionärer såväl som skolelever, arbetare såväl som intellektuella, spelade dubbelspel, hycklade lojalitet, spionerade på och angav varandra, vinkade lydigt med stela leenden och jublade på order mot Ceausescu och andra potentater på statsbesök.
En från första stund ruttnande och korrupt stat, med skrupelfria karriärister och realpolitiska cyniker i ledningen, beredda att ta vilka lena eller pompösa ord som helst i sin mun, bara det gynnade dem. Den offentliga lögnen firade dagliga triumfer.
Det är onekligen en smula sorgligt. Den första generationen DDR:are innehöll många äkta idealister som trodde att det socialistiska jämlikhetsparadiset gick att skapa i östra Tyskland. Åtskilliga kom direkt från Hitlers tukthus, från en diktatur till en annan. Inte så få av deras bödlar gjorde karriär i den östtyska statsförvaltningen, ett nedtystat och skamligt fenomen.

Claudia Rusch är född 1971, hennes mor var oppositionell och lyssnade på Wolf Biermann i grammofon, morfadern dog fyrtiotvå år gammal i en fönsterlös cell i ett Stasifängelse i Rostock. Det är intressant att läsa dessa som föddes i DDR, växte upp där, bakom den 'antifascistiska skyddsvallen': Tomas Brussig, Judith Hermann och många andra spännande namn. Rusch uttrycker tacksamhet mot modern, just för att hon inte var en medglidare. Därigenom såg Claudia från första stund vad DDR var för något, vilket har, som hon själv säger, underlättat tiden efter die Wende. Ingen sentimental ostalgi, här.
Rusch föddes på Rügen, i vad som kallades 'De aningslösas dal', eftersom man inte fick in väst-tv där. När hon är elva år gammal flyttar hon och modern till Östberlin, inhyses först hos den vackra Katja och hennes berömde man, den trettiosju år äldre Robert Havemann som hölls för att vara den realsocialistiska statens fiende nummer ett, levde dömd till husarrest, kunde inte ta ett steg utan att ha ett koppel av säkerhetspoliser efter sig.

Claudia tvingas redan från unga år vänja sig vid Ladabilar dygnet runt utanför huset, ständig övervakning från dem man kallade 'kackerlackorna'. Hennes skildring av uppväxten i DDR - bokens titel lyder direkt översatt 'Min fria tyska ungdom', ironiskt anspelande på de blåklädda pionjärerna, Freie Deutsche Jugend - är en berättelse om hyckleri och konsekventa försök av olika slag att knäcka och likrikta medborgarna. (Det var som om Foucault, han som såg samhället som ett panoptikon, hade utarbetat manualen.)
Det värsta med DDR, enligt Rusch, var hur systemet bröt sig in i familjerna, i det allra mest privata, fick nära och kära att spionera på varandra. Ett tag, medan de led helvetets alla kval, misstänkte Claudia och hennes mor att mormodern hade arbetat åt Stasi. Det är något som aldrig kan förlåtas, det är det svåraste såret. Stasiarkiven krossar och dödar fortfarande.
Ändå möter vi en handlingskraftig och driftig kvinna med integritet, en mycket stark sådan. Hon låter sig inte brytas ner, hon ansluter sig inte till de fega, medglidarna, sådana som vi även har i vårt 'demokratiska' land. Det är en bildnings- och utvecklingsberättelse, lättläst och medryckande, om hur man ändå och trots allt behåller sig själv när man växer upp i en totalitär stat; själen är större än diktaturen.
Ryska var obligatoriskt, engelska var ju klassfiendens språk. Men Claudia lär sig franska och längtar till Paris. När hon väl kommer dit inser hon att hennes Paris inte finns, det har varit en projektion.
Som ung hösten 1990 hoppades Rusch, i likhet med andra, att det fanns en möjlighet att DDR skulle kunna överleva i en demokratiserad form. I dag vet hon bättre, att det var omöjligt.
Nästan rörande är hennes skildring av hur hon vid första besöket i Västberlin efter murens fall beställer in bananjuice på en krog i Kreuzberg. Bananer fanns vanligtvis inte i DDR, och sin första kiwi åt Claudia 1981. (Ett skämt från den tiden: 'Varför är bananen böjd? För att den gör en båge runt DDR.') Skulle människorna ha valt denna stat om de haft chansen? Nie!

Det är lite störande med alla fotnoter, där man får veta vem Rosa Luxemburg var och vad förkortningen Stasi står för, och annat allmängods. Vad tror förlaget om läsarna, att man nollställd och helt utan förkunskaper öppnar denna bok? Kanske borde den sättas i händerna på gymnasieelever, genrebestämmas som ungdomsbok. I så fall fyller de annars generande fotnoterna en funktion.