Polisens auktoritet i mediesammanhang har vid flera tillfällen haft förödande betydelse för både privatpersoner och grupper i samhället som har blivit dömda i förhand på grund av polisens antaganden. Ett sådant tydligt fall var under Göteborgsaktionerna 2001. Polisen sköt tre personer och gick ut i media med att de hade agerat i nödvärn. Medierna brydde sig då inte om att granska de många filmer och bilder som fanns tillgängliga utan utgick från polisens version som den mest trovärdiga. Det var långt senare, när SVT:s Janne Josefsson grävde fram olika filmklipp, som man kunde se vad som verkligen hade skett. Polisen hade inte agerat i nödvärn.
Det medierna anför som försvar för att använda sig av polisens information är att ordningsmakten via vittnen ofta får förstahandsinformation i samband med brott. I fallet med Göteborgsaktionerna var dock inte det ett giltigt skäl att presentera polisens version som fakta. För det första hade medierna tillgång till hundratals andra vittnen. För det andra hade poliserna, vars skott nära nog kostade en ung demonstrant livet, intresse av att framhålla sig själva som oskyldiga.

Författaren Erik Wijk har i efterhand försökt kartlägga Göteborgshändelserna och få en klar bild av vad som egentligen hände, och i vilket mån medierna använde sig av polisen som informationskälla under Göteborgsaktionerna i juni 2001.
– Polisen var förstås huvudkälla, reportrarna kunde förmedla intryck och intervjua vittnen men polisen stod för fakta och den huvudsakliga tolkningen. Det ledde till att nyhetsspridningen till stor del blev ensidig, säger han.
Erik Wijk menar att förtroendet för ordningsmakten är högt i Sverige, men tror att det har börjat urholkas de senaste åren.
För fem år sedan, 2002, var Erik Wijk med om ännu en händelse som kan jämföras med nyhetsspridningen i samband med Göteborg 2001. Han berättar om hur han iakttog en Reclaim the streets-fest i Stockholm den 1 maj.
– Polisen och media gick ut med att ett hundratal fönster krossats, jag gick runt på de omnämnda gatorna tidigt på morgonen därefter och hittade inte ens tio. Jag spred detta på internet. Dagen efter kontaktade DN:s reporter mig och var generad över att han gjort ett så dåligt jobb.
Journalister borde lära sig att det inte finns några opartiska aktörer i Sverige, i synnerhet inte myndigheter, vare sig det är polis eller domstolar, säger Erik Wijk. För att förändra den rådande strukturen så borde det finnas mer kritiska och medvetna journalister, menar han.

En annan person som har erfarenhet av polisens felaktiga utsagor är Fria tidningars tidigare medarbetare Andreas Hedfors. Han är aktiv inom Ofog, en organisation som genom ickevåldsliga aktioner vill sätta press på kärnvapenstaterna att avrusta. Han har vid tre olika tillfällen deltagit i civila olydnadsaktioner för att protestera mot folkrättsbrotten som pågår i dessa stater.
Vid dessa tillfällen anser han att gruppen har haft goda relationer med polisen, men att polisens officiella talesmän senare likväl gett felaktig information till medierna och svartmålat Ofog.
– Det är väl ganska klart att polisen är en stående och fast infokälla för massmedier. Man är beroende av polisens talesman som ständig källa för alla möjliga olika inslag hela dagarna, det är en person som man av starka skäl måste hålla sig på mycket god kant med, det vet jag själv av personlig erfarenhet från när jag jobbade på lokalradion. Polisen ger dessutom exakta uppgifter, faktauppgifter med ett inslag av dramatik, inte sällan med pikanta detaljer. Men inget av detta betyder att alla uppgifter stämmer. Polisens uppgifter är som alla andra en inlaga från en källa som måste dubbelkollas och balanseras, dessutom är uppgifterna ofta andra-, tredje- eller kanske till och med fjärdehandsinformation. Det vill säga att det är information som har gått från polis på plats via annan polis, via befäl kanske eller via skrift, till talesmannen.

I Andreas Hedfors fall har polisens felaktiga version bland annat lett till att deras aktioner har blivit förminskade i medierna. Han berättar om exemplet med Natosimningen, där polis och militär påstod att de hade gripits några hundra meter ifrån skeppen som var deras mål. Sanningen, att de tog sig ända fram till skeppen, avfärdades till en början av polisen som lögner. Efter några timmar backade dock polisen och erkände att aktionsgruppen faktiskt varit ombord.
Andreas Hedfors har varit flitig med att samla på sig artiklar och följa upp felaktig information. Han säger att det i samtliga fall går att kolla upp och jämföra vad olika källor har sagt. Man kan då bekräfta bilden av att polisen kommit med gravt felaktig information om just de incidenter som är mest pinsamma för polisen.
Det Andreas Hedfors säger kan appliceras också på Göteborgsaktionerna 2001 och Reclaim the streets-festen 2002. Även vid dessa tillfällen uppstod situationer som var pinsamma för polisen, och ordningsmakten hade anledning att utnyttja sin position för att nå ut med en egenkonstruerad version av händelseförloppen.
– Det är så klart oacceptabelt att polisen slarvar med information och svartmålar misstänkta över huvud taget, säger Andreas Hedfors.
– Det tjänar ingen på, men det är en urgammal sanning att tjänstemän i vilka organisationer som helst alltid kommer att sträva efter att skydda sig själva och sin organisation och få det att se ut som om de är väldigt produktiva.
Han menar vidare att polisens agerande undergräver chansen för ömsesidig förståelse och respekt mellan politiska aktivister och företrädare för ordningsmakten. Och det ligger inte i någons intresse.
På frågan om hur man motarbetar den rådande strukturen med polisens tolkningshegemoni inom medierna svarar han:
– Journalisterna borde alltid kolla både med oss och med polisen, och om uppgifterna skiljer sig avsevärt är det någonting som i vanliga fall alltid ger en reporter blodad tand, för då finns där någon som ljuger och en potentiell skalp att ta.

Ester Pollack är universitetslektor och forskar i kriminaljournalistik. Hon berättar att polisens roll som den primära informationskällan redan är belagd genom många avhandlingar. Polisen sitter på informationen i och med att de handhar rättsväsendet. De representerar rättvisan och den utförande makten inom samhällsrätten.
Polisen är helt enkelt den lättaste informationskällan att tillgå, och därför dominerar deras berättelser. Det gäller historiskt och gäller än i dag – medierna förmedlar polisens verklighetsbild. Det är inget att förvånas över, anser Ester Pollack. Samtidigt menar hon att det är problematiskt. Polisen blir en källa som kraftigt dominerar samtidigt som den sällan kritiseras.
Ester Pollack menar också att polisen kan utnyttja medierna för egna syften. Poliskåren ses som maktens förlängda arm och kan uppfattas som en kontrollerande och förtryckande kraft i samhället. Polisen har därför ett behov av att framstå som "de goda". Och för att förmedla den bilden till allmänheten använder man sig gärna av medierna.
Polisen använder sig även av medierna för att få ökade anslag. Genom att i medierna förklara ökad brottslighet och ouppklarade brott med brist på tid och pengar så mobiliseras en opinion för mera resurser.

Mats Nörklit är universitetslektor och undervisar i journalistiskt skrivande på JMK i Stockholm. Han kan i sin undervisning påverka elever när det gäller hur de ska hantera information från polisen. Mats Nörklit förklarar att medierna är beroende av polisen i den dagliga nyhetsrapporteringen. Att det är rätt självklart att polisens rapportering får genomslag i kriminaljournalistik men att journalister inte bör nöja sig endast med den.
Det hör till den dagliga rutinen för de flesta redaktioner att man dagligen kollar med polisen för att uppdatera sig, men Mats Nörklit tror och hoppas att man i de flesta fall använder sig av flera källor. Om det är så i nyhetsrapporteringen att det bara är polisens version som förs fram så beror det på brist på tid och ett tecken på en traditionell symbiotisk relation där polisen och medierna är beroende av varandra.

Problemet är helt enkelt att polisens makt inom medierna verkar vara så befäst att man inte längre reflekterar över det. Den självklara lösningen är att använda sig av flera källor, men för att komma fram till varför man inte redan gör det och för att förstå den rådande källhierarkin inom medierna måste man se de bakomliggande strukturerna. Det finns en tydlig maktstruktur som bygger på polisens institutionella roll i samhället. Poliskåren är statsmaktens förlängda arm och har till uppgift att försvara densamma.
Att krossa skyltfönster i samband med en Reclaim the streets-fest eller att ta till våld för att störa ett EU-toppmöte är i juridisk mening att betrakta som brott, men det är också politiska protesthandlingar. Av ett slag som ytterst syftar till att förändra eller omkullkasta precis den ordning som garanterar polisens existens. Att förminska, nedvärdera eller svartmåla dylika protesthandlingar är någonting som – oavsett om den själv är medveten om det – ligger i ordningsmaktens intresse.
Politiska aktivister och radikala rörelser har länge talat om att det gäller att ta den mediala makten i egna händer och inte förlita sig för mycket på de existerande etablerade nyhetskanalerna. Erik Wijk vill se mer av fri press, oberoende av de stora monopolen, samtidigt som han anser att man bör bevara ett starkt public service men aldrig förlita sig på att ens de gör ett bra jobb.