Den finske mannen - finnen - råsuper Kosken som vore det vatten och kedjeröker som hade han aldrig hört hur farligt det är. Till råga på allt är han melankolisk och tystlåten, butter och bortvänd; icke-kommunicerande, åtminstone verbalt. I Aki Kaurismäkis filmer är han en återkommande figur, nästan en gestaltad tankefigur, om man kan uttrycka det så. Antihjältens föga glansiga tankefigur.
Länge var Matti Pellonpää, skådespelaren med det sorgsna ansiktet och den hängande valrossmustaschen, Kaurismäkis favoritskådespelare. Pellonpää var de små gesternas mästare. Men så dog han, blott fyrtiofyra år gammal. Som för att bekräfta myten om den hårt levande finnen som måste dö ung. Som måste gränsen mellan roll och liv suddas ut.

Aki Kaurismäki har skapat sitt eget Finland, som hämtar drag från det verkliga. Men att se Akis filmer är att börja tvivla var gränsen går mellan det som i någon faktisk mening finns och det som 'bara' dröms eller projiceras. Filmerna kan vid ett ytligt skådande tyckas realistiska, men är det definitivt inte. I så fall något slags poetisk realism.
Det fiktiva Kaurismäki-Finland är ett svunnet och förlorat sådant. Modernitets- och kapitalismkritiske Kaurismäki bearbetar ständigt detta sjunkna Atlantis. Ett latent uttalat och visualiserat vemod över ett land som egentligen var ganska bra, men som en teknokratisk och profitjagande skoningslös 'utveckling' förstörde.
Ett bearbetande med minimalistiska, lakoniska medel, återhållet in i minsta klipp. Repliker så få att det närmar sig stumfilm. (Aki Kaurismäki har för övrigt uttryckt stor respekt för stumfilmseran och menat att något gick förlorat i och med ljudet. Han har till och med gjort stumfilm, som en hyllning till Fairbanks och andra.) Med ljus- och färgsättning - av den geniale Timo Salminen - som är konstverk i sig. Utan att regissören har behövt lägga ut texten särskilt mycket om hur han velat ha det. Salminen fattar ändå.

Berättelserna står alltid på de svagas sida: arbetslösa, hemlösa och ensamma; hunsade och misshandlade, men aldrig definitivt krossade och uträknade. I detta borrar sig ett starkt religiöst tema fram, en nådens estetik. Men aldrig att de förtrampade får sin rättmätiga hämnd. Det är inte som hos Ken Loach.

Inledningsmeningen låter som en fruktansvärd kliché och kan nog framkalla misstanken att Kaurismäkis filmer i grund och botten är ett omöjligt projekt. Ty konsten, för att förtjäna sitt namn, måste väl söka sig bortom klichéer och annat stelnat? Men Kaurismäki har lyckats att i film efter film skapa märklig rörelse i det frusna och stelnade, det schabloniserade och banala; tillföra ett lyster, ett plötsligt infallande skimmer. Vi möter människor, inte rollfigurer.
Och man kan inte riktigt säga hur han gör, filmvetenskapliga teorier och akademisk analys förstör. Det vilar något mirakulöst och oåtkomligt över hans filmkonst, och det är befriande. När han själv ska kommentera den, som i von Baghs biografi Aki om Kaurismäki - som väl lär komma att räknas som ett standardverk - lägger han inte något avgörande till filmerna. Ibland är han ironisk, andra gånger kryptisk. På samma gång självmedveten och nedmonterande.
Internationellt prisbelönad har han också blivit. Man har försökt göra honom rumsren och fin. Något som inte det minsta imponerar på honom, han låter sig inte smörjas, disciplineras och ofarliggöras, integriteten är finskt (!) okränkbar. Och till Oscarsgalan vägrade han åka när han fick veta att en irakisk kollega inte fått inresetillstånd till USA. Brevet i vilket han tackar nej är en höjdare.
Det är inte nödvändigt att leva, men nödvändigt att göra film. Ungefär så har han formulerat det. Men man kan inte fortsätta leva utan att se Kaurismäkis filmer, om och om igen. Man upptäcker ständigt nya bottnar. Finnen som är som en av sina rollfigurer - kanske är filmerna hans självbiografi - är ett konstnärligt geni.
Den sista meningen skulle han klippa bort om det stod skrivet i en av hans filmer. Inga fåniga överdrifter.