Jag träffar Stephanie på en restaurang i Brooklyn i samband med att hon är i New York för att delta i årets Pridefestival. Stephanie växte upp alldeles i närheten, i en övre medelklassfamilj på ön Long Island, yngst i en syskonskara på tre. Men hon ska inte träffa sin familj trots att hon är i hemtrakterna: Hennes mamma är död sedan många år tillbaka, pappan har flyttat och brodern vill inte veta av henne. När jag frågar om det beror på att hon är lesbisk nickar hon, och säger att hennes syster i alla fall är okej med det. Hennes sexualitet är inte något man pratar om i familjen.

Debatten om den kontroversiella policyn Don't Ask, Don't Tell, som innebär ett förbud mot att vara öppet homo- eller bisexuell i det amerikanska försvaret, har åter blossat upp i samband med presidentsvalskampanjerna. Senast policyn var i hetluften var inför presidentvalet 1993. Då var hållningen att homosexualitet var oförenligt med tjänstgöring i militären och om man identifierades som homosexuell var det grund för att bli avskedad utan vitsord. Det innebar bland annat att man diskvalificerades från militärpension och annat stöd från armén.

Under presidentvalskampanjen 1993 lovade Bill Clinton att upphäva förbudet, men han mötte starkt motstånd i kongressen och från olika konservativa grupper. Clinton backade från sitt vallöfte och introducerade kompromissförslaget Don't Ask, Don't Tell, Don't Pursue, Don't Harass ("fråga inte, berätta inte, jaga inte, trakassera inte").

Policyn innebär att armén inte får fråga om eller utan förekommen anledning undersöka soldaters sexuella läggning. Soldater får i sin tur inte leva ut homosexuella relationer, visa eller prata om sin sexualitet. Motiveringen till policyn är att öppet homosexuella i armén skulle sätta grunderna för militär duglighet på spel: hög moral, god ordning, disciplin och truppsammanhållning.

Jag frågar Stephanie om hon ser någon poäng med policyn.

– Jag tror att den främst är till för att kontrollera manlig homosexualitet, eftersom männen i armén arbetar så intimt ihop. De bokstavligen ligger på varandra i olika bunkrar. Det finns inte så många lesbiska i armén. Jag trodde att jag tog värvning i ett lesbiskt paradis, men åh så fel jag hade.

Stephanie refererar till den vanliga fördomen att kvinnor som tar värvning i armén är lesbiska. Hon erkänner att hon delade denna föreställning och att hon blev besviken när hon upptäckte att kvinnorna hon träffade i armén varken var lesbiska eller feminister. Hon skulle bli mycket glad om policyn upphävdes. Hon har inte haft något förhållande sedan hon tog värvning och saknar intimitet.

– Jag är ensam, jag går inte på gaybarer, träffar inte andra människor. Jag har ingen som helst fysisk kontakt med någon, jag har inget av det där. Jag har gått från att vara en väldigt känslosam person till att bli icke-känslosam, icke-kännande. Jag kan inte ens komma ihåg när jag sist kramade någon.

Hon tänder en menthol-cigarett och säger att det nog är all stress som fått henne att börja röka. Stephanie har accepterat sin sexualitet och menar att hon aldrig skulle ursäkta sig för den hon är. Men på armébasen är det bara hennes rumskamrat som vet att hon är lesbisk.

– Min rumskamrat är öppet homosexuell och försökte komma ur armén på det sättet, men de sa att de inte trodde på henne. De åberopar bara Don't Ask, Don't Tell när de vill göra sig av med någon.

Det Stephanie säger bekräftas av siffror från Servicemembers Legal Defense Network, SLDN, en organisation som arbetar för att förbudet ska upphävas. 2006 minskade antalet avskedanden med hänvisning till policyn till 612, jämfört med 1 227 personer 2001. Förespråkare för hbt-personers rättigheter anklagar Pentagon för att se mellan fingrarna vad gäller policyn i syfte att ha fler soldater att skicka till Irak. En annan undersökning, utförd av Zogbyinstitutet förra året, påvisar också policyns brister.

I undersökningen uppger 23 procent av de amerikanska soldaterna som tjänstgör i Irak och Afghanistan att de med säkerhet vet att någon i deras styrka är homosexuell och 59 procent av dessa hävdar att de fått reda på det direkt från den personen. Mer än hälften (55 procent) av de soldater som uppger att de har en homosexuell soldatkollega menar att kollegans läggning är välkänd inom hela styrkan.

Enligt en årsfärsk CNN-undersökning tycker 79 procent av amerikanerna att homosexuella i armén bör få vara öppna med sin läggning. 18 procent tycker inte att öppet homosexuella ska få tjänstgöra.

Stephanie tror att hennes soldatkollegor misstänker att hon är homosexuell, men att de inte frågar. Hon uttrycker det som att "de inte bråkar med henne", de lämnar henne i fred. Hon påpekar återigen att hon tror att det är svårare att vara homosexuell man än lesbisk kvinna och att det är få bögar som är öppna med sin läggning. Om det skulle komma ut att det fanns en homosexuell man i hennes styrka menar Stephanie att han skulle bli trakasserad.

– De skulle slå ner honom då, jag lovar, han skulle få stryk. Jag vill inte säga att de inte är intelligenta, men de är outbildade. Jag tror att de antar att jag är hetero, för de tar aldrig upp sexualitet med mig.

Att homosexuella män skulle ha det tuffare än kvinnor i armén stämmer inte överens med den bild som en undersökning utförd av SLDN ger. I undersökningen från 2004 framkommer att kvinnor drabbas av Don't Ask, Don't Tell i högre grad än män: kvinnor står nämligen för en tredjedel av alla de som avskedas med hänvisning till policyn trots att de bara utgör cirka 15 procent av armén.

SLDN poängterade att kvinnor lättare faller offer för policyn på grund av den vanligt förekommande föreställningen att kvinnor i armén är lesbiska. Det händer att kvinnor pekas ut som lesbiska när de exempelvis ifrågasätter manliga kollegors befordringar eller avvisar en mans sexuella närmanden. Eftersom det är upp till enskilda soldaten att "bevisa" att denne inte är homosexuell är rykten och insinuationer ofta tillräckligt för att avskeda en soldat.

En stor undersökning som det amerikanska försvarsdepartementet gjorde år 2000 visade att över 80 procent av soldaterna hade hört nedsättande namn, skämt eller andra kommentarer om homosexuella under det gångna året och de flesta menade att sådana kommentarer tolererades. 37 procent uppgav att de hade varit vittne till eller direkt upplevt trakasserier, inklusive verbala och fysiska påhopp och skador på egendom. Den vanligaste anledningen att man inte hade rapporterat uppgavs vara rädsla för repressalier.

Jag frågar Stephanie hur det är att behöva dölja sin sexualitet.

– Det är självklart svårt. Hur tror du jag känner mig? Det är vanligt att tjejer i armén har pojkvänner, men inte jag, jag är ensam. Jag läser mycket och lyssnar på musik, studerar. Jag är ensam, men jag försöker ändra på det. Självklart skulle jag vilja träffa en söt tjej. Men det finns inga där. Det är därför jag kommer hem nu. I armén måste du passa in på alla sätt, hålla dig i ledet, du får inte vara avvikande ens för en sekund.

Men sedan kommer Stephanie på ett tillfälle i armén då hennes läggning erkändes – och belönades. Kaptenen på hennes specialistträning var lesbisk och Stephanie berättar att de hade ögonkontakt i baracken, att båda visste.

– En dag sa hon: "Kom hit! Jag tror det blir bäst om du blir studentkommendör. Jag tror att du är redo för det". Hon gjorde livet lätt för mig. Hon gjorde mig ansvarig för 400 personer.

– En annan dag sa hon att jag skulle komma förbi hennes kontor. Hon sa att hon skulle fixa så att jag skulle få en speciell utmärkelse. Sedan fick jag även en bragdmedalj. Det får man oftast inte förrän man varit i armén i 2–3 år.

Stephanie förklarar att hon är pacifist och att hennes roll i Irak kommer att vara som administratör, inte som soldat på marken. Men hon känner stor ångest inför att åka eftersom hon respekterar Iraks kultur och förstår varför de skadar de amerikanska soldaterna.

– Jag har mardrömmar om att bli sprängd i bitar, om att dö, säger hon och skrattar till som för att lätta upp allvaret i det hon säger. Krig är ett helvete, speciellt när du inte vet vem du krigar emot.

När Stephanie bestämde sig för att ta värvning hade det precis tagit slut med hennes flickvän. De hade varit tillsammans fyra år, de jobbade ihop i flickvännens företag och Stephanie bodde praktiskt taget i flickvännens lägenhet. När förhållandet tog slut hade hon inte någonstans att ta vägen, inget jobb och inga pengar.

– Allt hade kunnat bli annorlunda, jag hade kunnat göra andra val, men jag kunde inte se saker då som jag kan nu. Då var jag en annan person. Och jag hade 60 000 US-dollar i studieskulder.

Det kostar pengar att gå på college i USA. I armén får hon betalt för sitt arbete och hjälp att betala av sina studielån. Pengarna har räckt till en veteran-Mustang också. Och armén kommer att bekosta en ögonoperation som ska korrigera hennes synfel.

Enligt arméns handbok för rekryterare är sedan många år tillbaka just finansiering av högskolestudier en av de förmåner som väger tungt när unga bestämmer sig för att ta värvning. Härom veckan demonstrerade juridikstudenter vid Yale-universitet utanför ett hotell vid skolan där militären utför rekryteringsintervjuer. I fem år har studenter och fakulteten på Yale motsatt sig att armérekryterare deltar på skolans jobbmässor eftersom Don't Ask, Don't Tell strider mot skolans diskrimineringsregler. Men federala myndigheters hot att dra in 350 miljoner US-dollar i statligt stöd till universitetet om de inte tillmötesgår rekryterarna har gjort invändningarna verkningslösa.

Om demokraterna vinner valet nästa år har de lovat att upphäva Don't Ask, Don't Tell. Den ledande kandidaten från det demokratiska partiet, Hillary Clinton, har till och med sagt att om hon blir president kommer avskaffandet av förbudet att vara högprioriterat. Samtliga republikanska presidentkandidater stöder förbudet. Stephanie förbereder sig för att åka till Irak i december. Och tills vidare håller hon tyst om sin sexualitet.