Solidaritet och våld sida vid sida. Det var verkligheten i Serbiens huvudstad Belgrad förra söndagen. Samtidigt som hundratals serber och utländska besökare samlades till landets första Prideparad, till stöd för hbt-personers rättigheter, löpte tusentals motdemonstranter amok i andra delar av staden. Bilar brändes och poliser attackerades med stenar. Vid dagens slut hade ett hundratal personer skadats och dubbelt så många arresterats. Över 130 är nu under misstanke för någon form av brott.

Den våldsamma reaktionen chockade även härdade aktivister i Serbien.

– Jag hade väntat mig motstånd, men inte så här starkt, säger Suncica Vucaj, som är aktiv i den serbiska kvinnorättsorganisationen Zena na delu, Kvinnor i arbete.

Den här veckan besökte hon Stockholm tillsammans med Lori Stankovic från en lesbisk organisation i staden Novi Sad, för att delta i en workshop arrangerad av Kvinna till kvinna. Båda försökte ta sig till söndagens Prideparad, men ingen av dem lyckades på grund av motdemonstrationerna och avspärrningarna.

De är fortfarande omskakade av det inträffade när Fria Tidningen träffar dem på ett hotell i Västertorp.

– När sextusen rasande unga män samlas en söndagseftermiddag är det inte något spontant, utan organiserat. Det är väldigt allvarligt, säger Suncica.

Det första försöket att arrangera en Prideparad i Serbien ägde rum 2001, men den gången bröts paraden upp av motdemonstranter. Förra året tvingades arrangörerna ställa in efter hot från motståndare.

– Alla förberedelser var klara och marschen skulle äga rum, men samma dag sa polisen att de inte tänkte skydda marschen, så den ställdes in med några timmars varsel, säger Lori.

Den här gången hade politiken förändrats, och ledande politiker garanterade säkerheten för marschen.

– Jag tolkar det som att politikerna insett att om de låter marschen äga rum, plockar de poäng hos Europeiska unionen i förhandlingarna om medlemsskap. Men regeringens politik har inte förändrats i grunden i förhållande till homosexuella eller transpersoner. Vi är fortfarande inte skyddade på gatan och i våra dagliga liv, säger Lori.

Suncica håller med.

– Det finns en djup homofobi i samhället, som vi känner till sedan länge. Men det blir extra tydligt när sådant här våld äger rum.

Den serbiska ortodoxa kyrkan har en stor skuld till det som hände, menar Lori. Kyrkan har tagit avstånd från våld mot Prideparaden, men dagen innan deltog kyrkliga företrädare i en demonstration tillsammas ned nationalistiska organisationer som krävde att regeringen skulle förbjöda den.

– Kyrkan uppmuntrar unga män som organiserar sig i fascistiska grupper eller inom fotbollens supporterklubbar. Så har det varit sedan 2001, då det första försöket att organisera Gay Pride ägde rum. På söndag såg vi resultatet, säger Lori.

Lori menar att de högerextrema grupper som låg bakom söndagens våld även får indirekt uppmuntran av regeringen, som låter dem registrera sig som vilka grupper som helst trots att deras verkliga agenda är känd.

– De vill skapa ett ”bättre” Serbien, ett renare, mer nationalistiskt och mer religiöst Serbien, säger hon.

– Vi måste komma ihåg att detta till stor del handlar om människor som växt upp under Milosevics regim på 90-talet, vilket jag tror har stor betydelse, säger Suncica.

– Ekonomiska faktorer spelar också in. Fattigdom och arbetslöshet skapar en grogrund för fascism. Men statens politik är definitivt en viktig faktor. De här grupperna tolereras av staten, men i söndags såg vi hur de attackerade polisen. Det är lite förvirrande, men visar bara vilken röra staten har skapat, säger hon.

I tisdags fick den serbiska regeringen och landets poliskår beröm för sitt agerande av USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som då besökte Belgrad. Men Suncica menar att de serbiska politikerna inte borde belönas för sitt hyckleri.

– När de talar om mänskliga rättigheter och queerpersoners rättigheter är det bara för att visa upp en fasad. Politikerna har varit helt öppna med att man bara tillåtit den här paraden för att tillfredsställa EU. EU har ställt krav, och den serbiska regeringen har gjort sin hemläxa, säger hon.

Lori fyller i:

– Man tillåter en parad men spärrar av halva staden så att ingen kan se den. Samtidigt låter man tusentals nynazister och andra extremister samlas i kyrkor och på andra platser. På så sätt kan man säga att Prideparaden ägde rum, men det var ingen riktig parad – det var som en getto-Pride. Det fanns inga människor på gatorna, det var som en tom stad.

Om EU verkligen vill påverka situationen för hbt-personer i Serbien måste man se bortom symbolhandlingar som att tillåta en enstaka Prideparad, menar Lori.

– EU måste sända ett tydligt budskap och framförallt ställa krav på rättssystemet. Vi har en lag mot diskriminering sedan mars 2009, men inget fall har tagits upp sedan dess. Människor är fortfarande rädda och vågar inte anmäla. Vi behöver institutioner som kan skydda oss i det dagliga livet, på gatan och på arbetsplatser. Det behövs utbildning och information om hur lagen fungerar, så att folk vågar utnyttja sina rättigheter.

Suncica menar att EU måste sätta sig ned och prata med både den serbiska regeringen och landets gräsrotsaktivister.

– Det man pratar om nu är bara på ytan. Om man inte går till botten med det här så kommer det bara bli värre. Vi är ett fattigt, krigsdrabbat samhälle, vilket är en väldigt bra grogrund för konflikter.

När Serbien väl blivit medlem i EU kan unionens möjligheter att påverka landet paradoxalt nog minska, påpekar Lori.

– Skräckscenariot är att Serbien blivit medlemmar men att vi fortfarande ser blod på gatorna när någon gay- eller lesbisk person blivit attackerad. Det är en parodi som faktisk kan inträffa, säger hon.

– Våldet i söndags visar att Serbien inte är redo att bli medlem i unionen. Och EU kan inte lösa alla våra problem. EU kanske kan påverka staten, men knappast den serbiska ortodoxa kyrkan, som är självständig och väldigt mäktig. Man lyckades länge försena antidiskrimineringslagen som antogs förra våren för att man var emot hbt-personers rättigheter.

Vad kan organisationer och aktivister i övriga Europa och Sverige göra för att stödja hbt-rörelsen i Serbien?

– Det är en svår fråga. Många organisationer som arbetar med minoriteters rättigheter, vare sig det handlar om romer eller hbt-personer, är beroende av utländskt bistånd. Det är ett stort problem, säger Lori.

– Gräsrotsaktivismen har ibland hamnat i bakgrunden, som är väldigt viktigt. Att sätta på sig kostym och slips och träffa EU-representanter och viktiga personer och lobba är bra, men om du sedan inte kommer hem och arbetar med de grupper vi kämpar för så är det ett problem.

– Vi behöver ett väldigt konkret stöd i form av närvaro på gatorna. I söndags fanns många utländska aktivister på plats under paraden, vilket minskade risken för att polisen skulle låta motdemonstranterna attackera oss.

Suncica påpekar att hbt-rörelsen i Serbien bara har funnits i knappt tjugo år, och hela tiden haft stöd utifrån.

– Nu när en prideparad ägt rum efter att vi kämpat för den i tio år så får det inte bli en anledning att säga att vi nu ska klara oss själva. Vi har haft ett genombrott, men samtidigt är vi mer sårbara än någonsin, säger hon.

– Många har gjort sig väldigt synliga. Jag tycker inte om att säga att vi är i fara, men de små gräsrotsorganisationer som finns är väldigt utsatta. Och jag hoppas att våra internationella vänner förstår att det här är en väldigt kritiskt tidpunkt. Nu är tid att agera.