– Men vad gör du? utbrister jag förskräckt.

– Jag gillar att ta lite risker, säger Joanna leende och springer över på andra sidan gatan.

Då och då när vi pratar får jag en känsla av att hon inte värderar sitt liv särskilt högt, att hon inte bryr sig om hon får fortsätta leva i sitt kaos.
Historien om Joanna handlar inte om en utstött missbrukare, hon är inte psykiskt sjuk och hon har växt upp i en trygg familj. Nu har hon en partner och pluggar sociologi på universitetet.

För att förstå varför Joanna går rakt ut i gatan utan att blinka måste man börja nysta i en helt annan ände av det polska samhället.
Katolska kyrkan har stort inflytande över polska befolkningens åsikter när det gäller frågor rörande etik, rättigheter och sexualitet. Homo- bi- och transpersoner pratar man helst inte om alls. Folkets relation med kyrkan stärktes under kommunisttiden då kyrkan var ett av de få forum där folket hade rätt att tala fritt. Samkönade par är inte likställda med heterosexuella, ägg- och spermadonationer anses djupt oetiska och sex har man bara i syfte att skaffa barn.

Statistiska undersökningar visar att 80 procent av invånarna uppger att de inte känner någon homosexuell person.
Kända katolska präster som får stort utrymme i media har bland annat uttryckt att homosexualitet orsakas av dåligt föräldraskap, och hävdat att homosexualitet kan botas genom en sorts andlig psykoterapi i fyra steg kombinerat med kristet leverne.

Utifrån de här omständigheterna möter vi Joanna i Krakow. Vi har frågat oss fram i flera dagar för att hitta någon som kan tänka sig att både bli intervjuad och vara med på bild. De flesta är skeptiska till det här med att vara med på bild i samband med en artikel om hbt-frågor, men Joanna bryr sig inte så mycket om det där med bilderna. Hon tror inte att något kan bli värre av det.
Efternamnet vill hon dock inte att vi skriver. Av respekt för familjen.

Nu åker vi spårvagn mot lägenheten som hon delar med sin flickvän, Agnes. Krakows spårvagnssystem är gammaldags men effektivt och prydliga damer och herrar i rock och hatt befolkar sätena. Just i dag är det Polens nationaldag. Alla affärer är stängda och de flesta är hemma och umgås med sina familjer.

Vagnen bromsar in och vi är framme. Vi får vänta utanför, Agnes ligger däckad i influensa och vill inte ha besök. Snart kommer Joanna ut igen, nu har hon med sig hunden Queer i ett regnbågsfärgat koppel.

– Det är ett bra område vi bor i, berättar hon. Den förra lägenheten vi hade låg i ett dåligt område – vi kände oss aldrig säkra där. Mina föräldrar kontaktade grannarna och berättade för dem att vi är homosexuella – de sa att vi kunde vara farliga och att de skulle akta sig. Vi fick också hotbrev, de var anonyma men jag tror att de var från min mamma och min syster. I ett av dem står det att jag ska bli misshandlad och att de tänker komma och döda mig om jag fortsätter leva så här.

– Nu har vi flyttat och det är bättre. Mina föräldrar har fått reda på adressen till den nya lägenheten också, men våra nya grannar bryr sig inte om deras 'varningar'.

I november 2005 ansökte en sammanslutning volontärgrupper bestående av feminister, miljöaktivister och hbt-föreningar tillstånd om att få hålla en 'jämlikhetsparad' i Poznan i södra Polen. Borgmästaren Ryszard Grobelny nekade grupperna tillståndet på grund av säkerhetsskäl, något som senare bedömdes strida mot lagen om yttrandefrihet.

Aktivisterna bestämde sig för att ändå genomföra marschen och flera hundra personer valde att gå i paraden den 19 november. Väl där möttes de av medlemmar av All-Polish Youth, en konservativ högerpolitisk ungdomsgrupp som ropade slagord som 'bögjävlarna till gaskammaren' och 'vi ska göra med er vad Hitler gjorde med judarna'.Reaktionerna i media blev neutrala, och den polska regeringen gav inte minsta antydan till att uttala sig negativt om motdemonstranterna slagord.

En liknande händelse inträffade i Warszawa i maj samma år, då 2000 personer trotsade ett förbud och höll en marsch i samband med Gaypride. Warszawas borgmästare Lech Kaczynski gav då All-Polish Youth tillstånd att en vecka senare hålla en 'parad för normala'.

Denna gång hade hbt-aktivisterna nekats tillstånd på grund av att en prideparad ansågs vara för obscen och skulle uppröra de religiösa stadsbornas känslor.
Den polska varianten av pride är i jämförelse med de västeuropeiska paraderna är en kysk tillställning med stillsamma, fullt påklädda ungdomar och vuxna som på sin höjd håller varandra i handen som kärleksbevis.

Kaczynski blev senare samma år vald till Polens president och hans tvillingbror Jaroslaw Kaczynski är numera landets premiärminister.

Vi är på väg hem till Joannas föräldrar. Hon vill visa hur de har det, och på vägen fortsätter hon berätta om sin uppväxt. När hon gick i högstadiet blev hon kär för första gången, i en tjej som spelade fiol i den kyrka där Joanna sjöng i kör. När hon förstod att hon var lesbisk började hon surfa på nätet efter information och engagerade sig i en feministgrupp på skolan. Hon vågade inte berätta om det för sina föräldrar. En gång hade hon av misstag lagt fram anteckningarna från ett feministmöte så att hennes familj råkade se dem. De blev arga och började misstänka att hon var på väg in i fel sorts umgänge.

– De förbjöd mig att gå dit, men det struntade jag i. Jag gick på feministmöten i hemlighet.
Vi åker förbi en stor marknad. Joanna avbryter sig och pekar ut genom spårvagnsfönstret.

– Nu är vi snart framme. En gång blev jag jagad av ett gäng killar här för att de tyckte att jag såg lesbisk ut, jag blev rädd men sprang ifrån dem.

Höghusen i förorten där Joannas föräldrar bor tornar upp sig. Vi hoppar av spårvagnen och börjar gå mot Joannas barndomshem. Vi har kommit överens om att Joanna ska säga att vi gör ett reportage om unga tjejer i Europa. Föräldrarna kan inte engelska, så vi kommer inte att behöva ljuga för dem.

– Nämn inte A-ordet, säger Joanna allvarligt i hissen, innan hon för tredje gången ber om ursäkt för hur nergånget området är och att det luktar illa i trapphuset.

Hon är rädd för att föräldrarna kommer att få ett vredesutbrott om vi nämner Agnes, Joannas flickvän.

Så står vi utanför Joannas föräldrars ytterdörr. Det står blomkrukor i trapphuset och solen skiner in. Joanna har ringt på dörrklockan och snart öppnar en polsk förälder som har mordhotat sitt barn. Dörrhandtaget trycks ned och Queer viftar förväntansfullt på svansen.
Där står en liten man i propra kläder. Hunden får ett glädjeutbrott och överöser den lilla mannen med pussar. Han verkar lika glad tillbaka och tjoar och hejar på hunden och på oss. Han ser snäll ut och verkar lättad och glad över att få träffa sin dotter. Vi hälsar artigt med handslag och han ber om ursäkt för att han inte kan engelska.

Joannas mamma väntar i bakgrunden. Hon kramar om sin dotter och de pratar i hög hastighet på polska med varandra och med oss. Kort sagt beter de sig som vilka föräldrar som helst som inte har sett sin dotter på ett tag. Vi välkomnas in i vardagsrummet, och Queer skuttar runt och jagar en liten kattunge som reser ragg och flyr upp på höga möbler. Joannas pappa försvarar den lilla katten, tar upp den och gullar kärleksfullt.

– Det var vår katt förut, berättar Joanna. Men vår andra katt fick en sjukdom och vi var tvungna att göra oss av med den lilla för att den inte skulle bli smittad. Jag tänkte att det kanske kunde förbättra relationen mellan mig och mina föräldrar om de fick ta hand om vår katt. Då hette den Gender, men nu har de döpt om den till Benedictus.

Vi skrattar åt namnbytet. Joannas mamma bjuder oss på nyponte med honung och visar bilder på Joanna när hon var liten. Hon pekar och menar att hon var så fin i långt hår. En flicka ska vara långhårig, tycker hon. Joanna suckar och säger att föräldrarna förbjöd henne att klippa av sig håret även efter att hon fyllt 18 år, fastän hon alltid hade velat vara korthårig.

Efter teet visar hon oss runt i lägenheten. Vi går in i hennes gamla flickrum, fyllt av posters, texter på väggarna och varningsskyltar på dörren om att gäster bör hålla sig på avstånd.

– Välkommen till min egen lilla cell! Jag brukar kalla den så efter alla timmar jag suttit här i ensamhet, läst om homosexualitet och inte vågat gå ut till mina föräldrar. Ibland höll de mig kvar här i flera timmar för att 'prata allvar' om feminismen och homosexualitet. Jag fick inte ens gå på toaletten.
Det är onekligen svårt att tänka sig hon pratar om samma föräldrar som det gulliga polska paret där ute.

Vi sätter oss på sängen som är lite trasig vid fotänden. 

– Den gick sönder en gång när min syster knuffade mig. Hon är den som är argast i familjen tror jag. Jag får inte träffa hennes barn sedan de upptäckte att jag är lesbisk, de tror att jag ska smitta dem med min homosexualitet.

När vi går därifrån pustar Joanna ut och konstaterar att det gick väldigt bra. Man vet aldrig säkert innan. 

– Jag förstår att ni förväntade er att mötas av två homofoba monster, men mina föräldrar är som vilka 60-åringar som helst. De är snälla och trevliga människor. Det är bara när det kommer till hur jag lever mitt liv som de blir tokiga. Mina föräldrars reaktion är inte helt normal i Polen heller. För de flesta ungdomar går det lite lättare i dag.

Det är solnedgång och vi stiger på en spårvagn tillbaka mot stan.

– Jag har haft otur, men jag försöker att inte vara så pessimistisk. Jag orkar inte med hur mycket problem som helst. Ibland tänker jag att det inte vore så dumt att äta Prozac, skrattar hon. Men någon gång måste den här depressionen ta slut. Annars måste jag ta livet av mig.

Hon tystnar och tittar ner i golvet.
I morgon är det lokalval i Polen, det är valaffischer över hela Krakow. Joanna kommenterar dem för att lätta upp stämningen och jag frågar hur hon tror att det ska gå. Hon tycker inte att det spelar så stor roll. 

– Det finns homofoba och mindre homofoba partier att rösta på. Vi får hoppas att det blir de minst dåliga som vinner.