Under Bokmässan i Göteborg nåddes jag på sms av det nedslående beskedet att André Gorz och hans hustru begått självmord, samtidigt. Som makarna Koestler en gång gjorde. Gorz, som Sartre generöst och erkännande kallade "Europas skarpaste hjärna". Han som skrev "Farväl till proletariatet", "Vägen till paradiset bortom arbetssamhället", och andra, tankeomprövande och viktiga verk. Det var den stelnade marxismen och det anakronistiska vänsterengagemanget - man kunde likaväl säga arbetslinjen och proletärromantiken - Gorz utmanade, utan att därför göra en ömklig Skytte och spela apa för borgarna. Gorz var en sann intellektuell med integritet, han bytte inte bara ståndpunkt som andra byter skjorta. Han reflekterade, var fortlöpande kritisk, ingen vindflöjel, sig anpassande efter politiska och intellektuella moden.
Vid sidan om Gunnar Adler-Karlsson, för övrigt vän till Gorz, Zygmunt Baumann och Claus Offe Europas mest kände och välartikulerade medborgarlönsförespråkare.
När jag, en smula bedrövad, traskade runt i vimlet och oljudet på den mässa som alltmer kommit att likna Kiviks Marknad, försökte jag, oklart varför, se något symboliskt i makarna Gorz död. Signalerade det gemensamma självmordet något? Ett slags PS till den postmoderna, senkapitalistiska eftervärlden? Fanns ett, om än inte glasklart, budskap dolt i denna självvalda död?
Men det kändes bara tomt. Ödsligt.
Ännu en av de stora franska - för att inte säga europeiska - intellektuella är borta. Sartre, Althusser, Poulantzas (jo, jag räknar honom till fransmännen), Foucault, Derrida... och nu André Gorz.