EU-motståndet stärkt efter valet
Nu har EUs medborgare tydligt visat att unionens demokratiska alibi saknar legitimitet. Endast 37,2 procent röstade i Sverige och i övriga EU var inte valdeltagandet mycket högre. Statsvetare, medieforskare och inte minst de etablerade partiernas företrädare kliar nu sina huvuden och undrar vad som gick fel, varför de svenska medborgarna var så olydiga och ignorerade etablissemangets uppmaning att det är en plikt att rösta.
Analyserna i tv-soffor och på ledarsidor har avlöst varandra, utan något entydigt svar. De flesta analytiker tycks dock vara överens om att söndagens val är att betrakta som ett katastrofval och teorierna går isär om varför så få röstade. Många skyller på media i allmänhet och hävdar att de inte tog valet på allvar, att journalisterna inte förstått Junilistans kommande framgång och att de fokuserat på fel frågor.
Andra har argumenterat för att det är de etablerade partiernas fel, att de inte signalerat åt det svenska folket hur viktigt det är att de röstar, eller att de inte talat om sakfrågorna. Det har också spekulerats i om det vackra vädret påverkade röstbenägenheten, eller om det faktum att valet hölls under en sommarmånad är en orsak i sig till det låga valdeltagandet. Eller har det handlat om okunskap, ointresse?
Det låga valdeltagandet, Junilistans framgång och att de socialdemokratiska väljarna duckat för partipiskan och röstat in Anna Hedh som placerats på valsedelns baksida och som profilerat sig som EU-kritiker - den enda på s-listan för övrigt - torde kunna ge en ledtråd till hur valresultatet kan tolkas.
En rimlig tolkning är att motståndet mot EU är starkare än någonsin i Sverige. Det låga valdeltagandet handlar inte om okunskap, fel fokus i kampanjerna eller en bristande mediebevakning. Jag tror att felet ligger hos EU och avsaknaden av demokrati. Rösträtten är ett demokratiskt verktyg för att legitimera makt, för att utse de partier och personer som ska företräda oss enligt principen om representativ demokrati.
I EU-systemet ligger inte makten i huvudsak hos det folkvalda parlamentet, utan hos kommissionen och ministerrådet. Och om parlamentets makt ökar, går vi mot en gigantisk statsbildning, med än mindre möjlighet för den enskilde medborgaren att påverka politiken. Två dåliga alternativ ur ett demokratiperspektiv.
Människor går inte och röstar av pliktkänsla, utan för att utnyttja sin demokratiska rätt att påverka makten. I valet till EU-parlamentet är chansen att påverka makten minimal och mot den bakgrunden kan människors val att inte rösta, eller att välja ett EU-kritiskt alternativ, tolkas som logiskt. Det är EU-systemet som är en katastrof och får underkänt av dess medborgare. Om detta talade inte de statsvetare som bjudits in till valvakorna för att kommentera resultatet. Något chockande var det när Sören Holmberg i SVTs valvaka i stället talade om ett minskat EU-motstånd med hänvisning till att vallokalsundersökningarna visade att de som vill att Sverige ska lämna EU blivit färre. Hur han kan dra en sådan slutsats utan att problematisera det faktum att bara de som röstade i valet tillfrågats, är för mig en gåta.
Valresultatet kräver en seriös diskussion om hur Sverige bör agera utifrån det starka EU-motståndet. Jag är säker på att vid en folkomröstning om den nya EU-konstitutionen kommer betydligt fler är 37,2 procent av medborgarna gå till vallokalerna, även om den skulle förläggas till en dag med värmerekord i juli.

