Arbetaren i berättelsens centrum heter Gunnar. Han närmar sig sextio år och är en klassisk folkhemshjälte; en byggarbetare som är stolt över att ha bidragit med något reellt och bestående med sitt slitsamma kroppsarbete. Men så börjar hjärtat att krångla och efter att ha fått ett nytt hjärta är han plötsligt sjukpensionär. Plötsligt har hela hans identitet raserats. Hur ska man nu fylla dagens ettusenfyrahundrafyrtio minuter med någonting vettigt frågar sig Gunnar. Han vägrar att inse sin nya belägenhet och traskar iväg till bygget enbart för att få vara en i gänget igen. Givetvis är det ingen hållbar lösning och dessutom hänger inte kroppen med, trots att viljan finns.

Gunnar känner sig som en ny person och inte är det enbart att han förlorat jobbet och börjat filosofera om ett tärande självhat som är orsaken till förändringen. Långsamt går det upp för honom att han övertagit minnen och personlighetsdrag från hjärtdonatorn.
När Bob Hansson debuterar som romanförfattare känns det inte lika rappt och säkert som när han gör sina estraduppläsningar. När det stundtals faller på plats, som i de naiva och sorglustiga skildringarna av den vardagsfilosoferande Gunnar känns Hanssons stil inte så långt från Slas. Men det blir för mycket av alla lösa trådar som vill nästla sig in i berättelsen. För det händer lite för mycket när Gunnar ska börja sitt nya liv. Han ska träffa kärleken, skaffa motorcykel, hänga med en hotfull graffitimålare, få reda på vem som var hans donator, och dessutom vill han börja skriva.

Vad värre är att porträttet av Gunnar blir för mycket av ett dammigt mansideal med spott i nävarna och svårigheter med att uttrycka känslor. Gunnar oroar sig exempelvis för att barnbarnet är en vekling när han får en riktig tryckare på fotbollsplanen, men som till Gunnars förnöjelse reser sig upp utan att klaga: 'Kanske var han en hårding trots allt?'
Kredit till Hansson för det uppriktiga försöket att skildra arbetets betydelse för vårt identitetsskapande och hur besvärligt många får det när man av olika orsaker hamnar utanför arbetsgemenskapen, eller att som i dagens Sverige aldrig ens få chansen att komma in i den.
Om Hansson i nästa roman är beredd att lägga krutet på att undersöka dessa samhällsmekanismer med ett större tålamod och med ett större allvar så är jag säker på att det arbetet kommer att löna sig.