De djurförsöksetiska nämnderna granskar ansökningar om att få utföra djurförsök. Varje år inkommer runt 1 700 ansökningar, men endast ett tiotal avslås. Detta har lett till ett ifrågasättande av hur väl nämnderna egentligen utför sitt uppdrag. Kritiker menar att det är problematiskt att majoriteten är forskare som själva arbetar med djurförsök.
Staffan Persson, ansvarig för djurförsöksfrågor på Djurens rätt, har suttit med i nämnderna i många år.
– 99 procent av ansökningarna godkänns. Få av de ansökningar som avslås görs det på grund av lidande för djuren. Då handlar det om formalia eller att till exempel försöksledaren uteblir från ett möte, säger han.
Trots att det bara är en procent av ansökningarna som får avslag, presenterades i veckan en utredning som fastslår behovet av en central överprövningsnämnd till vilken forskare som fått nej i de regionala nämnderna kan överklaga.
Lagmannen Margit Kärrström, som har lett den utredning som tillsattes av den förra regeringen våren 2006, menar att behovet av en sådan nämnd är stort.
– I dag går överprövningarna till länsrätten och där finns visserligen den juridiska kompetensen men de har ingen praktisk vetenskaplig erfarenhet av djurförsök vilket försvårar prövningen, säger hon.
Men enligt förslaget ska bara de som ansökt om att få utföra djurförsök kunna överklaga.

Varför ska inte överprövningen kunna ske på lika villkor?
– Från början fick vi direktiv om att undersöka den möjligheten. Men under utredningens gång ändrades direktiven av den nya regeringen, säger Margit Kärrström.

Ursprungligen var avsikten att undersöka hur även organisationer som företrädde djurs intressen skulle få en reell möjlighet att överklaga. Staffan Persson menar att det är högst anmärkningsvärt att uppdraget omformulerades under utredningens gång.
– Det finns anledning att vara kritisk till sammansättningen i den centrala överprövningsnämnden eftersom den övervägande delen även där är djurförsökare. Om det ska vara den enda och sista överprövningsinstansen ser det inte bra ut.
Han menar att det som djurskydds- eller djurrättsrepresentant är svårt att sitta med redan i de regionala nämnderna.
– Det är oerhört svårt att föra djuretiska diskussioner eftersom de flesta ledamöter har helt andra utgångspunkter och anser att djurförsök är okej och ska få användas i princip till alla typer av projekt.
Hälften av ledamöterna har aldrig ens besökt en djurförsöksanläggning, än mindre bevittnat djurförsök av den typ de ska fatta beslut om. Inte heller finns forskare som företräder alternativa försöksmetoder i någon av nämnderna.
– I dag efterlevs inte djurskyddslagen. Paragraf 19 säger att djurförsök inte ska tillåtas om det finns möjlighet att utföra det på annat sätt. Det kan i dag inte uppfyllas eftersom det inte finns en alternativkompetens eller handläggare som kan presentera ett bättre beslutsunderlag, säger Staffan Persson.
Han berättar också att det aldrig görs någon uppföljning av om laboratorierna håller sig till de eventuella villkor nämnden satt för att försöket ska få utföras.
– Djurförsök är en fråga som skiljer sig från andra djurskyddsfrågor eftersom man här har lagens stöd att utsätta djur för lidande. Om vi tar spetssituationen i svenska laboratorium i dag tillåter lagen svårt, intensivt och långvarigt lidande för djuren.

Stiftelsen Forskning utan djurförsök, som funnits sedan 1964, hade tidigare med en representant i Stockholms Norra djurförsöksetiska nämnd. Cecilia Clemedson, stiftelsens ordförande och doktor i cellulär neurotoxikologi, menar att det finns både etiska och vetenskapliga problem med djurförsök, framför allt vad gäller tillförlitligheten när resultaten ska överföras till människor. Men anslagen till forskning som syftar till att ta fram alternativa metoder är i det närmaste obefintliga. Djurskyddsmyndigheten avsatte årligen 15 miljoner kronor till området, men med myndighetens avveckling har regeringen skurit ner summan till en tredjedel.
– Det behövs satsas stora pengar för att fler alternativa metoder ska utvecklas. När det kommer fram en alternativ metod så finns det en lag som säger att den ska användas. Men omställningen kan ta lång tid, säger Cecilia Clemedson.

Juristen Gunnar Jacobsson, vice ordförande i Stockholms Norras Djurförsöksetiska nämnd, tycker att det är ett ganska enkelt uppdrag att fatta beslut om djurförsök.
– Det är inte ett särskilt svårt etiskt övervägande. I stort sett alla ansökningar godkänns. Genom vår blotta existens fungerar vi preventivt så att de som inte är seriösa ens kommer till skott att ansöka.
Däremot anser Gunnar Jacobsson att det är ett problem att inga alternativforskare sitter med i nämnderna. I dagsläget går man endast på forskarens egen utsaga att experimentet inte kan utföras på annat sätt än genom djurförsök. Han är också kritisk till regeringens avvecklande av Djurskyddsmyndigheten.
– Det är ett problem att Djurskyddsmyndigheten som fungerade samordnande lades ner när allt började fungera så bra.