Boken inleds med att huvudkaraktären åker spårvagn, på väg till ett förhör. Ett av många ändlösa hos major Albu som Müllers alterego tvingas att utstå efter att hon blivit påkommen med att försöka fly från Rumänien. Hon jobbar på en klädesfabrik och genom att stoppa handskrivna meddelande i fickorna på kläder som ska skickas iväg till Italien har hon försökt komma i kontakt med män som förhoppningsvis kan hjälpa henne från landet. När hon blir påkommen blir den paranoida diktaturens straff vardaglig bevakning och ändlösa förhör med major Albu som försöker få henne att bekänna saker hon aldrig har gjort.

Den samtida spårvagnsresan sträcker sig genom hela boken medan huvudkaraktären svävar iväg i tankar och minnen. Genom hennes brokiga associationer får vi veta mer om hennes nuvarande och tidigare liv, om hennes nu alkoholiserade livskamrat Paul och om väninnan Lilli som blivit dödad vid ett flyktförsök från landet.

Müllers sätt att hoppa mellan nutid och dåtid, tankar och händelser, gör boken krävande och språket är ibland lite krångligt. Berättelsen får dock struktur i och med att läsaren hela tiden flyttas tillbaka till huvudkaraktärens spårvagnsresa. Resan blir det kitt som håller samman berättelsen och som ger utrymme för att nya associationer och minnen ska väckas till liv. Ironiskt är att det är just diktaturens oändliga förhör som faktiskt bringar ordning i historien och det kaos av minnen och tankar om boken utgörs av. Och anledningen till att huvudkaraktären hela tiden flyr från den bittra samtiden i tankarna förklaras på följande vis: 'Om man var tvungen att förklara vem man är som andas nu, skulle det inte bli något annat än ett obehagligt tigande längs med hela tungan'.

Müllers styrka är hennes ibland oerhört vackra men tragiska beskrivningar av förnedringen och nedbrutenheten i landet. Med små medel lyckas Müller dessutom skildra den stolthet och vilja som fortfarande finns hos människorna. Ett exempel på detta är en beskrivning där huvudkaraktären övar på vinkla handen på ett speciellt sätt, för att kunna förmedla ett tyst ogillande till major Albu, varje gång han kysser henne på handen som hälsning vid förhören.

Berättelsens upplösning erbjuder egentligen ingen tröst för läsaren utan präglas av en vansinnig pessimism. Ändå känns Müllers text på sätt och viss hoppfull eftersom hennes sätt att föra fram vilda och obevekliga strömmar av ord blir till ett motstånd mot orättvisorna i texten. Ett motstånd som är stilsäkert och elegant om än bitvis något svårt att tränga in i.