Där utspelar sig en smärtsam vänskaps- och kärlekshistoria mellan människor vars ansikten är så bekanta för varandra att igenkänningen börjar gränsa till avsky.
Vi som aldrig sa hora utspelar sig under en kväll och natt när några vänner träffas för att festa. Hela tiden varvas bitar ur nutiden med tillbakablickar från deras tidigare liv.

Bokens huvudperson, Hannes, är killen som vet att han inte hör hemma i Falköping, som gav sig av och sedan vilset återvände efter ett osäkert halvår i Stockholm.
Hela tiden upptas hans tankar av Wilma, hans stora kärlek som finns kvar i Falköping. Hannes två vänner Kristian och Frippe är de andra centrala karaktärerna som även deltar i festen. Kristian med sitt dåliga självförtroende som dövar en djup sorg med mat, och Frippe som döljer sårbarheten efter en svår barndom med kaxighet. Kvällen utvecklas till en mindre småstadstragedi, vilket byggts upp väl av Sandahls återblickar som kretsar kring Hannes och Wilmas kärlekshistoria.
Historien berättas ur både Hannes,
Kristians och Frippes perspektiv, medan Wilma förblir den oförklarade musan.
Tyvärr tycks de tre unga männens fasta
karaktärsdrag ibland vara konstruerade endast för att fylla en funktion i den berättelse som Sandahl skapat.
Kanske är det därför Wilmas karaktär ter sig som den minst endimensionella.
Bilden av en trasig ung kvinna som kämpar med sitt människovärde, och vilja att vara till lags, gör henne till en symbol för samtidens unga kvinnor som fått med sig vackra ord om jämlikhet. En jämlikhet som inte bara ska krävas utan även levas upp till i form av ett nödvändigt starkt självförtroende.

Sandahls språk präglas av en enkelhet och skärpa i beskrivningarna som han med förkärlek avslutar med en vackert sammanfattande formulering. Dessa små poetiska kommentarer till ett sammanhang eller en händelse blir ibland för konstlade, och då önskar jag att Sandahl hade strukit den sista raden och förlitat sig på sina avskalade beskrivningar, snarare än sätta tilltron till en övertydlig slutkläm.
Sandahl tar sig i boken aldrig ur den smärta som ungdomens småstadsliv i
boken upptas av. På så sätt kan Vi som
aldrig sa hora liknas vid en enda lång
karaktärsbeskrivning upphängd på en ungdomens nattsvarta kärlekshistoria. Trots att historien och karaktärerna känns väl konstruerade ibland, är boken en skör och
gripande ungdomsskildring där man slipper ett förklarande och förlösande vuxenperspektiv.
Och när Sandahl förlitar sig på sitt avskalade språk, och med några få ord ömt skildrar ungdomens längtan, träffar han precis rätt.