Alexander är 33 år och nyligen separerad från Sofia som han har två barn med i tre-fyra års åldern. Alexander har ingen fast bostad, problem med jobbet och trubbel med kärleken. Han är dessutom pappan som älskar 'sina killar' mest i världen och som skulle göra allt för dom.
Under bokens gång stöter Alexander på såväl hyresvärdar med mafiosotendenser, sin före dettas nya man och dagisföräldrar med annat än sina barn i kikaren.

Trots att mycket hinner hända Alexander på de 250 sidorna känns handlingen tunn. Möllberg har en tendens att stapla händelsebeskrivningar och Alexanders reflektioner ovanpå varandra, utan att egentligen lyckas skildra händelserna med verkligt djup och engagemang. Alexanders förmåga att möta många av de bakslag som han råkar ut för i boken skildras dessutom genom komiska inslag som jag tyvärr endast finner tröttande och ytligt klichéartade.

Ett exempel på detta är när Alexander ska ha sex för första gången med en ny kvinna efter separationen från Sofia och misslyckas med att få stånd. För att förhindra att hamna i samma situation igen går han till sin mafiosoaktiga hyresvärd för att denne ska fixa Viagra åt honom (som tur är lyckas ha få i sig en lagom dos så att han inte behöver pissa ståendes på händer) och historien slutar lyckligt med att Alexander lyckas ha sex hela tre gånger(!) på en och samma natt med den nya kvinnan.

Många rader i boken går åt till att förklara hur mycket Alexander tycker om 'sina killar'. Gång på gång upprepas hur mycket han älskar dom och hur mycket bättre han mår under pappaveckorna. Tyvärr förblir kärleksbetygelserna bara tomma ord vars innebörd egentligen aldrig uttrycks i berättelsen. Möllbergs skildring av barnen är dessutom pinsamt skral och de framställs mest som glada accessoarer som hämtas och lämnas på dagis och som ibland säger något lustigt.

Ett par gånger i boken lyckas Möllberg med några ganska roliga skämt som får mig att dra på munnen, men för det mesta leder hans lustigheter bara till att jag utvecklar en irritation på huvudkaraktären som jag finner allt mindre sympatisk. Alexanders snusförnuftiga slutsatser om livet, som han radar upp i punktform, är irriterande liksom hans tjatiga kärleksbetygelser till sina 'killar'. Hans vana att referera till sig själv som 'Alexander den pyttelille' varje gång han stöter på ett bakslag stör mig eftersom det charmigt dåliga själförtroendet känns fejk och hans ibland korkade humor retar mig.

Men Möllberg har även gjort Alexander omtänksam och hans vanlighet är ganska skön. Ändå förtjänar faderskapet faktiskt bättre skildringar än den här. Framförallt hade det varit trevligt att möta en pappakaraktär som för ovanlighetens skull inte är så irriterande pajasrolig i sin roll.