Titeln i röda versaler säger oss att det vi har i handen är världens sista roman.
Ok, det finns ingen anledning till oro även om ädelmodernistiska röster höjts i den senaste litteraturdebatten (en ovanligt livaktig sådan) som uttalat att det är kris för den svenska romanen. Detta för att den inte ger läsarna vad de vill ha: stilkänsla, psykologiskt inträngande porträtt, iakttagelseförmåga, hantverksskicklighet och framförallt realism. I andra ringhörnan står det unga avantgardet som med sina språkmaterialistiska lekar vill utveckla litteraturen och befria den ut ur den form som blivit den förhärskande.
Författaren, tillika programledare på litteraturprogrammet Babel, Daniel Sjölin skrev i ett inlägg i debatten att han saknade lek i den svenska romankonsten och att han inte förstår varför det klagas när mer än nittio procent av alla romaner är skrivna just efter det konservativa prosaideal som vissa kritiker säger sig sakna. Utmärkande är alla författare med 'språk hämtat från skolböckerna' och med sina 'nyttofärgade estetiska ideal' går dessa romaner journalisternas ärenden och vad värre är att litteraturen inte utvecklas när böckerna känns som de är skrivna av maskiner.
Sjölin skapar med Världens sista roman ytterligare ett inlägg i debatten och här begås ett lustmord där offret är fiktionen.
Sjölins nya bok är en drift med den senaste trenden av mer eller mindre dokumentära berättelser. Huvudperson är den alkoholiserade författaren Daniel Sjölin vars dementa mamma, även hon alkoholiserad, är intagen på hospice. Sjölin besöker henne och vill läsa upp sin berättelse om sitt liv för henne, men istället far berättelsen in i moderns förvirrade hjärna där bland annat Kjell Lönnå håller hov. En tragisk historia antyds. Modern verkar ha utnyttjats av sin arbetsgivare och när hon blev gravid tvingades hon till abort och till att begrava fostret i en skog. Parallellt berättas om Daniel och hans vänner CJ och Christine. Ett triangeldrama med en graviditet och ett barn som kan vara Daniels.
Daniel och CJ sticker iväg på en utflykt, en färd som alltmer utvecklas till en roadtrip till författarens inre. För varje sida som vänds försvinner verklighetsförankringen och till sist möter vi författaren i en mörk, snårig skog, som vi snart förstår är författarens hjärna, där han rotar i sina bortglömda minnen.
När Sjölin ger oss 'all jävla realism ni kan tänka er' så hamnar språket i centrum. Sjölins sanning är att språket är vår gemensamma verklighet och att inget finns utanför språket. Härmningen är det som gör oss till människor. Som jag läser Sjölin så finns här åsikten det som till stor del formar oss - tv, filmer och berättelser - även skapar en hegemonisk samhällelig grammatik som gör oss till imitatörer av allt från kära barnprogram till senaste dokusåpan. Världens sista roman tar död på fiktionen och hyllar istället begäret till språket. Sjölin visar vägen med ett virtuost språkbruk och uppmanar oss att våga ta makten över språket för att på så sätt utmana de enkla meningarna, eller de redan upptrampade stigarna.
Världens sista roman är en hyllning till det lekfulla berättandet, till romankonsten och till språkets och följaktligen verklighetens möjligheter.