Efter SDN-reformen 1990 hamnade det övergripande ansvaret för simundervisningen i skolorna på stadsdelsnämndsnivå. Politikers och rektorers varierande intresse för idrott och simning i kombination med skiftande resurser, gjorde att simundervisningen fick olika kvalitet.
Av de då tolv fast anställda simlärarna fanns efter några år endast två till tre tjänster kvar. I de stadsdelar som hade gjort sig av med simlärarna fick rektorerna ta över ansvaret för kontrollen av simkunnigheten och simundervisningen.
I bästa fall blev det en utbildad idrottslärare som fick genomföra testerna. Men uppgiften kunde lika gärna hamna på den ordinarie klassläraren, så i praktiken var det snarare slumpen som avgjorde vem som blev ansvarig för att barnen kunde simma i femte klass.
En struktur som Mona Lisa Wernersten, utbildningsansvarig på Svenska Livräddningssällskapet, SLS, bekräftar var vanlig och som ledde till att föräldrarna fick ta ett ökat ansvar för simundervisningen.
- Kvaliteten på simkunnighetstesterna och simundervisningen sjönk då, säger hon.
I dag har 17 av Göteborgs 21 stadsdelsnämnder anställda simlärare som tar hand om simundervisningen i de kommunala skolorna. Torslanda, Styrsö, Majorna och Linnéstaden har valt att låta rektorerna ta ansvaret för simundervisningen. Oftast är det då skolans idrottslärare som utför simkontrollen och simundervisningen.
I Linnéstaden har man insett sårbarheten när ansvaret är delegerat till rektorerna.
- Vi ville säkra verksamheten så att den blir ordentligt utförd och inte hänger på enskilda aktörer. Bedömningen ska bli likvärdig, säger Britt-Marie Almer, rektor på Oscar Fredriksskolan.
Sedan fyra år har därför alla kommunala skolor i stadsdelen enats om en gemensam lösning. De hyr in en simlärare från SLS.
Lars Modin på Svenska simförbundet ser fram emot en skärpning av simtesterna och tycker att kommunerna ska ha anställda simlärare eller alternativt köpa tjänsten av
någon simklubb med utbildad personal.
Han hade gärna sett att kraven varit ännu högre ställda. I det nya förslaget från Skolverket sägs det att elever i årskurs fem ska kunna simma 200 meter, ha god vattenvana, vara trygg i vatten, hantera nödsituationer vid vatten samt att ha grundläggande kunskaper om bad-, båt-, och isvett. Lars Modin tycker att även 50 meter ryggsim borde ha ingått i de nya kraven. Vilket det gör i överenskommelsen mellan de nordiska livräddningssällskapen. Erfarenhet av ryggsim är nödvändigt för att kunna livrädda en person som är på väg att drunkna.
Svenska Livräddningssällskapet och Svenska Simförbundet vill se en simkunnighet i princip på hundra procent i slutet av klass fem. De betonar vikten av att kunna simma 200 meter, oftast i inomhusbassäng, kompletteras med att öka vattenvanan.
- Även om barnen kan simma ska de också klara sig om de simmar i havet och får en stor våg över sig, säger Inger Danielsson, simlärare i Lärjedalen.
Under sommaren 2006 inträffade fler drunkningstillbud bland yngre personer än tidigare. Eftersom drunkning är den tredje vanligaste dödsorsaken efter trafikolyckor och självmord bland barn och unga är en god simkunnighet och ökad vattenvana viktigt för att förhindra drunkningsolyckor.