Hade kraven handlat om mänskliga rättigheter och korruptionsbekämpning hade det knappast varit ett problem. Men istället för att ställa krav på demokrati och mänskliga rättigheter har man tvingat låntagarna att tillämpa 'den enda vägens politik', där en mall anses kunna passa alla låntagarländers ekonomier.
När Världsbanken och IMF lånar ut pengar till fattiga länder ställer de i huvudsak tre krav:
1. Landet ska minska på sina offentliga utgifter, även till skola och vård.
2. Landet ska privatisera, även resurser som vatten. Världsbanken har tvingat 16 länder att privatisera sitt vatten.
3. Landet ska inrikta sin verksamhet på export och därmed odla varor som kaffe, tobak och choklad för export till rika länder, trots att den egna befolkningen ofta svälter.
Förutom det faktum att Världsbankens och IMF:s strategier visat sig stjälpa snarare än hjälpa de fattiga länderna, så innebär de också att man kör över demokratiskt fattade beslut i de enskilda länderna. I dag finns ett system där fattiga länder själva tillåts formulera så kallade 'Fattigdomsbekämpningsstrategier'. Problemet är bara att dessa visat sig väga ganska lätt i jämförelse med kraven från Världsbanken och IMF.
Storbritannien och Norge har sagt att de inte accepterar att IMF och Världsbanken ställer krav på privatiseringar och minskade offentliga utgifter. Man hade hoppats på att Sverige skulle följa i deras fotspår. Men både den förra regeringen och den nya borgerliga regeringen har stillsamt accepterat IMF:s och Världsbankens politik.

Ett av de länder som drabbats mest av IMF:s och Världsbankens politik är Nicaragua. Där lever 80 procent av befolkning på mindre än två dollar om dagen. Nicaragua är ett av de latinamerikanska länder som satsar allra minst på utbildning. Andelen barn som går i grundskolan har sjunkit från 85 procent till 80 procent under de senaste tre åren. Landets utbildningsminister uppskattar att andelen barn som går i skolan kommer att minska till 71 procent år 2015 om inte mer resurser tillförs. Trots detta tvingar IMF, Nicaragua att frysa utbildningsbudgetens andel av BNP. IMF har också ställt mycket specifika krav på att lagar, som kommit till efter nationella demokratiska beslut, ska ändras eller dras tillbaka.
Därmed underminerar IMF den redan sköra nicaraguanska demokratin och undergräver parlamentets ställning.

Men den svenska regeringens representant i IMF:s styrelse har hittills inte agerat för en förändring av IMF:s politik så att kraven på Nicaragua, och liknande krav som ställs på många andra fattiga länder, upphör.
För fyra år sedan antog Sveriges riksdag enhälligt dokumentet 'Politik för Global Utveckling'. Där fastlås det att Sveriges internationella politik ska präglas av de fattigas perspektiv på utveckling, vilket innebär att politiken ska utgå från de fattigas egna prioriteringar, samt ett rättighetsperspektiv, där varje människa ses som en aktör med en vilja att utvecklas snarare än mottagare eller offer.

Med tanke på detta ter det sig vara självklart att Sverige inte ska acceptera att IMF och Världsbanken har en politik där fattiga länders fattigdomsbekämpningsstrategier körs över till förmån för privatiseringar. Det är dags för Sverige att gå från ord till handling och följa i Norges och Storbritanniens fotspår, genom att protestera mot IMF:s och Världsbankens lånekrav på fattiga länder. Det vore inte en dag för tidigt!