'Det finns så kallade kvinnosakskvinnor som anser det upprörande, att kvinnor nu för tiden slå ut en och annan fönsterruta för att skaffa sig luft fortare.' Så skrev kritikern och journalisten Klara Johanson. Året var 1913.
I romanen Bitterfittan möter vi en kvinna som verkligen kämpar för att få luft. Hon är trettio år och redan bitter, med egna ord en riktig bitterfitta. Orsaken är att hon känner sig trött och tråkig och 'dränerad på energi av
familjehelvetet.' Hon är bitter på att hon och hennes man blev precis som andra par och hur jämställdheten försvann när barnen kom. Eller fanns det någon jämställdhet från
början? För att fly undan och få tillfälle att fundera över sin situation åker hon iväg på en charterresa till Teneriffa.
Sveland spar inte på krutet utan öser bitterhet över patriarkatet och hon exemplifierar med återblickar från Saras uppväxt i en familj där könsrollerna var fast cementerade, och från arbetsplatsen där 'gubbcheferna på Sveriges Radio' styr och ställer är det inte bättre. Det personliga och nästintill dokumentära känslan förstärks genom att Svelands kända journalistinsatser dyker upp - intervjuer med bland annat Ebba von Sydow, som beskriver sina föräldrar som arbetare och förnekar klassamhället och Suzanne Brogger, som starkt kritiserade kärleksmyten och tvåsamheten.

Det finns energi och kraft i Svelands text men som litteratur övertygar den inte. Konstruktionen är lite för tydlig och framförallt stör jag mig på att karaktärerna inte tillåts att bli levande och på så sätt gestalta det som Sveland istället skildrar med otaliga intryck och exempel.
På sista sidan riktar Sveland ett tack för inspiration till bland annat Nina Simone, Maria Pia Boethius, Gudrun Schyman, Erica Jong. Kvinnor som har bidragit med frisk luft.
Maria Svelands friska romanförsök skapar inte något tvärdrag, men nog bidrar den med en skön fläkt.