Den marockanska regeringen har sedan en månad tillbaka varit engagerad i en diplomatisk offensiv riktad mot medlemmar av FN:s säkerhetsråd och EU. Syftet har varit att presentera en ny autonomiplan för det ockuperade Västsahara, innan FN:s säkerhetsråd möts för att diskutera frågan i slutet av april.
Till skillnad från en tidigare FN-stödd vapenvila som föreskrev en folkomröstning om Västsaharas framtid, så utesluter den nya autonomiplanen möjligheten till full självständighet. Företrädare för Västsaharas exilregering och Polisariogerillan, som utkämpade ett krig med Marocko mellan 1975 och 1991, har därför avfärdat planen.

Trots det har responsen från omvärlden varit positiv. Såväl Frankrike som Spanien har uttalat förhoppningar att FN ska ta det marockanska initiativet under övervägande.
Frankrikes president Jaques Chirac har kallat planen 'konstruktiv', och Spaniens utrikesminister Miguel Angel Moratinos sa i förra veckan att det marockanska autonomiplanen kan utgöra en grund för dialog. Han sa också att han hoppas att säkerhetsrådet i en kommande resolution ska mana parterna till förhandlingar.
Ett sådant krav skulle tolkas som en uppmaning till Polisario att acceptara förhandlingar utifrån den marockanska autonomiplanen, och därmed ett tydligt avsteg från kravet på en folkomröstning.

Journalister och människorättsaktivister som på senare tid besökt området vittnar om en växande frustration bland Västsaharas befolkning. En del bedömare varnar nu för att en förnyad konflikt kan utbryta om man tvingas välja mellan ett urvattnat autonomiförslag eller återupptagen väpnad kamp.
Jacob Mundy, doktorand vid institutionen för arabiska och islamiska studier vid universitetet i Exeter och författare till en kommande bok om Västsahara, skriver i Middle East Report att detta är precis vad som nu tycks vara på väg att ske. Han menar att FN:s säkerhetsråd driver en dubbel linje. I princip stöder man fortfarande Västsaharas rätt till självbestämmande. Men samtidigt säger man nu att en lösning måste vara acceptabel för båda parter, vilket ger den starkare parten - Marocko - möjlighet att diktera villkoren.
Såväl EU som USA har ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen som minskar chanserna att man kommer att sätta press på Marocko i frågan. USA tecknade ett frihandelsavtal med Marocko under 2004 och gjorde samtidigt landet till en viktig allierad. Human Rights Watch har pekat ut Marocko som ett av de länder som CIA sedan 'kriget mot terrorismen' inleddes skickat fångar till för förhör bortom all insyn.
EU undertecknade under 2006 ett kontroversiellt fiskeavtal med Marocko som gav europeiska fiskare tillgång till marockanska vatten, inklusive de tillhörande Västsahara. På sikt vill man också få till stånd ett frihandelsavtal med alla länder runt Medelhavet - ett ambitiöst mål som enligt kritiker medfört att officiell kritik av bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i de Nordafrikanska staterna nästan helt upphört. Dessutom vill EU att Marocko ska göra mer för att stoppa afrikanska flyktingar som försöker ta sig till EU via Kanarieöarna eller spanska enklaver på nordafrikas kust.

Upplevda säkerhetshot är också något som den marockanska regeringen spelar på när man nu lobbar för sin nya autonomiplan. När inrikesministern Chakib Benmoussa besökte London i februari talade han om en växande oro över terrorism, smuggling och illegal migration i regionen. Budskapet tycks vara att stöd för en fortsatt ockupation av Västsahara är villkoret som EU och USA måste uppfylla för samarbete kring deras hjärtefrågor.