Klubben Struts som huserade på Klara var under lång tid en guldgruva för intresserade av reggae i alla dess former. Mannen bakom klubben, Mattias Hellberg, är något av en musikalisk arkeolog och han har inte nöjt sig med att som dj hålla sig på den jamaicanska gräsrotsnivån. Han grävde med Nymphet Noodlers och Hellacopters i den lortiga Detroitmyllan och tillsammans med pianisten Martin Hederos nallades det framgångsrikt i andra artisters låtskatter.

Nu är det återigen reggae som gäller och Hellberg har förenats med några gamla Karlstadkompisar under namnet Kanzeon. Skivomslaget pryds av en liten flagga som förenar de svenska och de jamaicanska färgerna och visst känns den här fullängdsdebuten som en rätt lyckad exkursion i den jamaicanska musikhistorien.
Princess Dub bjuder på Lee Perry-doftande rytmer med skön sånginsats av göteborgska Jaqee, Jackie Mittoo spökar i den grooviga Funky Chiken medan den instrumentala Soylent Black låter som den gått genom Sly & Robbies händer.
Gott så, men det känns ändå som Kanzeon kunde nå längre. Återskapandet av ett autentiskt Jamaicasound runt det tidiga 70-talet är snyggt och man hör bandets passion för genren, men risken är att man blir till bleka epigoner.
Sista låten I"m gone bjuder på vacker, värmländsk vemodsreggae. Den känns egen och den gör mig nyfiken på att höra mer från Kanzeon.