Stockholm är fullt av svettiga och rätt irritabla människor. Själv undviker jag helst tunnelbanan. Dels för alla ombyggnationer, vi får byta tåg två gånger för att ta mig tre stationer i någon månad till. Går snabbare att cykla, till och med gå. Dels för att luften och värmen där nere inte är att leka med just nu.Inne i stan blir det buss. Marginellt bättre för en svettig gubbe. Uthärdligt.

Ju äldre jag har blivit desto mer har jag börjat fundera på om jag kan bli sjuk av värmen, dö rent av. En genomsnittlig sommar kan 500 svenskar dö som en effekt av hettan. Så mycket som en tredjedel fler dödsfall per dag sker under en värmebölja.

De flesta som dör är över 70 år gamla. En ganska hög ålder kan man tänka, men vi har ju just börjat få höra att människor blir allt äldre och äldre och att vi kan bli ännu äldre. Ska den utvecklingen brytas av värmeböljor? Ska klimatförändringarna ta kål på oss så direkt?

Dessutom kryper sjukdomsfallen längre och längre ner i åldrarna när det blir varmare. Ju högre temperaturer, desto fler yngre offer.

Jag är 55 år gammal. Studier har visat effekter av hetta på människor som är yngre än så. Och eftersom vi så sällan har såna här värmeböljor är det svårt att veta vad som kommer att hända om de blir fler. Och värre! Vid en viss gräns påverkas också friska människor. Vätske- och saltbrist kan leda till allvarliga symptom.

Jag är ingen alarmist. Jag tror inte att en överjävligt varm sommar bevisar någonting. Jag tror däremot att ett flertal års dramatiska väder och väderfenomen är ett tydligt tecken på att något är rubbat i systemen som håller vår planet full med liv. Och fram tills dess att vi är helt säkra på vad som orsakar vad kan vi bara göra som vi människor har gjort hittills, försöka göra vad vi kan trots att vi inte riktigt vet.

Oavsett vad jag tror i frågan har vi människor två alternativ. Göra något eller inte göra något. Tro på majoriteten av forskningsvärlden eller underkänna den. Och då tänker jag att det är bättre att göra något, även om teorierna var fel, än att inte göra något och upptäcka för sent att klimathotet är verkligt, att vi lyckats ställa till det bortom all räddning trots att en massa kloka människor varnat oss.

Den kris jorden befinner sig i är inte bara naturvetenskaplig, den handlar inte bara om vindhastigheter, ultravioletta strålar och vad det nu kan vara. Den går djupare än så. Om vi ser livet på jorden som ett sammanhållet system, som en metavarelse uppbyggd av hela släkten av djur, växter, svampar och bakterier så beror alla varelsers vällevnad på hur resten av jorden mår. Naturen är inte romantisk. Den är både vacker och grym, skön och fruktansvärd, men ingen tjänar på att det uppstår dramatiska obalanser i den. Och jag är naiv nog att tro att också vi människor, som de djur vi är, påverkas på ett mycket mer grundläggande sätt än vi tror.

I värmeböljor blir vi slöa, vår reaktionstid ökar och vi blir allmänt irrationella enligt forskare. Genom att höja medeltemperaturen i vissa försökspersoners sovrum med fem grader fick man studenter att prestera sämre i en Harvard-studie. Det är ingen slump att man i varmare klimat gärna vilar bort de hetaste timmarna på dagen. Det är ingen slump att vi nordbor dras till värmen och ljuset söderut när vi vill slappna av. Värmen hjälper oss på traven.

Jag vet inte hur det fungerar. Vädret. Det enda jag vet är att det är svettigt och obehagligt och läskigt samtidigt som energikranen står på för full spruta. Samtidigt som vi nästan smälter bort laddas värmeugnen med ännu mer och ännu mer.

Jag menar, kanske är det bara galenskap, paranoia, kulturvänstermarxistiskt flum, och naturligtvis fattar jag att alla vetenskapliga teorier i grunden är tillfälliga, det kommer alltid en ny och knuffar undan den gamla. Men jag får inte in i min trånga skalle varför man ska strunta i att göra något bara för att det kanske inte hjälper. Att vara människa är att hela tiden göra en massa saker som inte hjälper. Saker som inte påverkar men som känns bra. Vi ger varandra trygghet med en kram, men en kram förändrar inte verkligheten i någon större utsträckning. Den trasiga tallriken ligger kvar på golvet efter trösten.

Kanske är det också på ett plan bra för mänskligheten att vi fokuserar på vår gemensamma överlevnad snarare än på vem vi ska banka i huvudet härnäst? Oavsett om vi kommer att förgås i hetta inom några år eller om vi kommer att drabbas av en evig fantasy-vinter så har vi försökt. Och det är min grej. Lyckas är inte viktigt. Försöka är allt.

JERKER JANSSON