Recension


Musik
Dead Magic Artist: Anna von Hausswolff Bolag: Pomperipossa/City Slang/Playground

  • Albumet med titeln Dead Magic är Anna Von Hausswolffs fjärde fullängdare.
Fria Tidningen

Ljuset från en mörk stjärna

Mörk, mörkare, mörkast. Anna von Hausswolff är tillbaka med nya skivan Dead Magic.

När jag recenserade Anna von Hausswolffs förra album Miraculous (2015) beskrev jag den som ett svart hål. Dead Magic stiger upp ur detta svarta hål. Helt logiskt då forskare menar att svarta hål inte enbart slukar stjärnor utan även föder nya.

”A dark crystal that encapsulates the most intimate and extreme human passions.” Så beskriver Anna von Hausswolff själv sin senaste skapelse.

För att tillföra svärta har producenten Richard Dunn anlitats. Han har med framgång arbetat med både Sunn O))) och Earth och är skicklig på att skapa den suggestiva atmosfär som von Hausswolff eftersträvar.

Det dunkla och mystiska är viktiga komponenter i von Hausswolffs universum. Med albumtiteln verkar hon vilja varna oss för en alltigenom rationaliserad och upplyst värld där magin, myter och legender inte längre får plats.

Piporgeln som von Hausswolff använder är placerad i Marmorkyrkan i Köpenhamn, där för övrigt hela albumet är inspelat. En sakral känsla infinner sig på det över tolv minuter långa inledningsspåret The Truth, The Glow, The Fall innan kaos bryter loss.

Anna von Hausswolff har en makalös röst. Det blir oerhört mäktigt när hon kramar ut alla resurser, som i bluesiga The Mysterious Vanishing of Electra där hon till sist överröstar det malande kompet genom att yla likt Yoko Ono.

”Absurdly epic!” Så mottogs von Hausswolffs nya material i en engelsk tidning. Och visst stämmer det. Anna von Hausswolff är ingen artist som lägger fingrarna emellan. Maximerat uttryck är det som gäller. Och det funkar för det mesta. Men det kan även bli överlastat, som i det centrala stycket Ugly and Vengeful. Trots mäktiga domedagsriff känns tyngden här som en belastning, som att promenera med blyskor.

Direkt förtrollande är det instrumentala stycket The Marble Eye. Meditation för sorgsna och slitna själar erbjuds i avslutande Källans återuppståndelse, en låt som knyter an till Anna von Hausswolffs intresse av författaren Walter Ljunquist och dennes roman Källan (1961). Fascinerande låt som får mig sugen på att läsa boken.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Drabbande kärleksbudskap från Blameful Isles

Recension

Blameful Isles is dope! Det skrev Talib Kweli på sitt Facebookkonto efter att ha upptäckt det svenska bandet Blameful Isles. Så rätt han har i detta. Lysande på de tre föregående albumen och än bättre på nya dubbelalbumet Pleroma, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

De tar ett andetag tillsammans

Recension

Bakom Luft står saxofonisten Mats Gustafsson och säckpipeblåsaren Erwan Keravec. Inhale är deras debutskiva.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu