Krönika: ”Jag försökte ta makten över min kropp”
Det är ingen ”kul grej” att vara queer, skev, fel. Tvärtom krävs det enormt mycket mod för att stå upp för sina egna ideal och vägra lyssna på vad alla andra anser, skriver Agnes Nurbo.
Hon har rakat huvud. Det är det man lägger märke till först. Sedan: att det är sommar.
Trädet hon står under blommar. Men trots att det uppenbarligen är varmt ute utstrålar hon något slags kyla. Hon står med händerna i fickorna och tittar medvetet bort. Har aldrig tyckt om att bli fotograferad. Hon blir stel. Men hennes ansiktsdrag är ändå mjuka. Det rakade huvudet gör att hon ser sårbar ut. Fast hon försöker signalera det motsatta: att hon verkligen inte bryr sig. Samtidigt som hon bryr sig fruktansvärt mycket om vissa saker.
När hon går på stan kommer det fram folk och berättar för henne hur fel hon är. Det är alla möjliga sorters människor. Några ungdomar gör kräkljud när hon går förbi. Barnen skrattar, pekar och skriker: ”Är du en kille eller tjej?!” En tant ställer sig i vägen för henne när hon ska gå över gatan. ”Jag bara måste tala om för dig hur ful du är.”
Om hon rycker på axlarna förklarar de igen för henne hur frånstötande hon är. Hon är noga med att visa att kommentarerna inte spelar någon roll. Fast det gör ont.
Innan hon rakade av sig håret var det långt, ner till rumpan, och män visslade efter henne på gatan. Det fick henne att känna sig som ett vandrande sexobjekt. Nu är hon istället avsexualiserad, omänskliggjord. Vet inte vad som är värst. Se ut som normen men känna sig skev inuti eller spegla den upproriska insidan med en queer utsida.
Det är nu över ett decennium sedan bilden togs. När jag tittar på den blir jag stolt. Stolt över att jag bråkade och tog plats, trots massivt motstånd. Ja, jag tog min plats med all rätt och för det finns det ingen anledning att skämmas.
Men det handlade inte bara om att ta plats. Det handlade om att ta bort och ta tillbaka. Jag försökte ta tillbaka något som jag kände tillhörde mig. Jag försökte ta bort ett skevt kvinnoideal. Jag försökte ta makten över min kropp, mitt liv. På mina villkor.
Men en sak är säker: det är inte lätt att ställa sig utanför normen. Det är inte lätt att ständigt bli ifrågasatt, förlöjligad och utpekad. Det är ingen ”kul grej” att vara queer, skev, fel. Tvärtom krävs det enormt mycket mod för att stå upp för sina egna ideal och vägra lyssna på vad alla andra anser.
Tyvärr blir den som bryter mot normer oftast inte hyllad för sitt mod, utan istället bestraffad på ett eller annat sätt. Det finns så många sorters hinder. Det kan vara alltifrån himlande blickar, suckar och stön, till tystnad, byte av samtalsämne eller så kallade skämt. Allt gör ont. Ändå är detta att bli förlöjligad, ignorerad eller ifrågasatt milda uttryck för bestraffningar som kan bli så mycket värre beroende på normkontext.
Är det egentligen någon som bråkar för att det är kul? Visst är bråk ett uttryck för att det finns problem, men det är inte nödvändigtvis personen som bråkar som är problemet. ”Varför är du så sur?” Hur många gånger har jag fått den frågan? Envis, besvärlig, på gränsen... Nej, det är inte för att det är kul som människor slåss för rätten att leva sina liv som de vill. Det är för att det inte finns några alternativ. För att allt annat vore det samma som att bekräfta att det bara finns plats för vissa människor.
När jag tittar på bilden av mig själv ser jag varken någon som är fel eller ful. Jag ser någon som inte har den minsta lust att vara sur eller jobbig, utan tvärtom någon vars högsta önskan är att få slippa ägna så mycket energi åt att bråka. När jag ser henne påminns jag om varför jag en gång började kalla mig för feminist och jag lovar mig själv att jag ska fortsätta att vara besvärlig för hennes skull. Med eller utan hår.