Göteborgs Fria

Krönika: Kärlekseffekten

Jag njuter av känslan av att få älska och vara älskad. Jag fattar inte vad meningen med livet ska var annars, skriver Agnes Nurbo.

Finns det något mer irriterande än förälskade människor? Så löjligt de beter sig, så frustrerande att behöva ta hänsyn till deras förvirrade halvfungerande paket till hjärnor. Likt ylande tonåringar med för mycket rus i kroppen som man får städa upp efter. Ibland skärper de till sig, men man kan inte lita på dem. Det tar lång tid innan de fungerar som riktiga människor igen. Månader. I värsta fall år. Det drabbar alla runt omkring. Anhöriga, vänner, arbetsplats, skola, bekanta, bekantas bekanta… Ja, kärleken kan ha den effekten.

Otåligt undrar allmänheten: när ska du sluta vara sådär upptagen av den där personen? Skärp dig och bli som du var förut! Nix, säger jag. Jag kan inte och jag vill inte skärpa mig. Jag vill inte, kan inte bli som förut. Jag är på väg att bli ny. Bli en annan. Och jag njuter av känslan av att få älska och vara älskad. Jag fattar inte vad meningen med livet ska var annars.

Tänk, när jag blev mamma, då fick jag bidrag av staten bara för att ägna mig åt att vara kär, kär, kär och berätta för alla andra hur kär, kär, kär jag var i mitt barn. Och det var jag också – kär som en idiot. En knäppgök som inte kunde sova en blund utan ägnade dagar och nätter åt att bara titta på min nya kärlek. Känna på hans himmelsköna lena hud. Lyssna på hans andetag. Lukta på den mest fantastiska doft jag någonsin känt. Prägla in hans ansikte in i minsta beståndsdel in, in, in i mitt hjärta för alltid.

När folk undrade varför jag inte svarade på tilltal, inte kunde leverera arbetsuppgifter i tid eller kort och gott inte fungerade hundraprocentigt var det bara att peka på bebis och höja ett menande ögonbryn: där har du anledningen. Och folk fattade såklart. Påsar under ögonen, nerspydda amningsbehåar och mjukisbrallor dygnet runt. En kärleksuniform som signalerade: räkna inte med mig just nu.

Förr var det vanligt att människor bar sorgdräkt eller sorgband på sig en tid efter att någon anhörig dött. Det var inte bara en fråga om vett och etikett, utan även en uppmaning till omvärlden att behandla den känslomässigt påverkade individen varligt. Jag tycker att det finns en poäng med den där sorgdräkten. Den är ett kulturfenomen som erkänner människors behov av tid och (om)sorg. Tid att sörja, läka, lära sig leva på ett annat sätt.

Likadant fungerar det med kärlek. Kärleken förändrar. Det tar tid att älska. Ibland kommer sorgen med kärleken, eller tvärtom. Man kan sörja det man tidigare inte visste att man saknat. Det kan kännas som att komma hem. Som att äntligen få vila efter en lång, tung, vandring. Det är en glädje som måste hedras, uttalas, befästas, om och om igen. Det är en glädje som kräver en kärleksdräkt.

Kärleksdräkten kräver att alla ser och förstår den känslomässigt drabbades tillstånd. Likt sorgdräkten finns där en fråga, en förhoppning i att omvärlden under en begränsad tidsperiod omvärderar sina förväntningar på personen i fråga. Kraven behöver inte vara mindre, men de kan vara ställda på ett annat sätt. Det kan räcka med tålamod och empati. Att lyckönska kärleken och beklaga sorgen. Det tror jag är en begäran som är möjlig att uppfylla.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu