Inflation, utbredd arbetslöshet och höga varupriser ska ha utlöst protesterna, som först utbröt i landets näst största stad Mashhad förra torsdagen och sedan dess spridit sig till andra delar av Iran.

– Jag har varit utan arbete i flera månader. Vem bär ansvaret för detta? Regeringen borde sluta spendera pengar på onödiga saker i Syrien, Irak och andra platser och använda dem till att skapa jobb här, säger den teheranska byggarbetaren Rahim Guravand till nyhetsbyrån AP, och syftar på Irans stöd till den syriska regimen och militanta grupper i regionen.

Trots att vissa handelssanktioner mot Iran har lyfts sedan landet 2015 ingick i ett avtal om att begränsa sitt kärnenergiprogram befinner sig många iranier i ett fortsatt pressat ekonomiskt läge.

– Jag röstade för Rouhani (nuvarande president, reds anm.), men jag ser att hans händer är bundna och att han inte kan uppfylla sina löften. Regeringen borde öppna den politiska sfären om den vill behålla folkets stöd, säger studenten Parisa Masoudi till AP.

Flera iranska politiker, bland annat landets högsta politiska och andliga ledare Ali Khamenei, menar att protesterna har orkestrerats av utländska krafter. ”Irans fiender har gått samman genom att använda olika redskap, inklusive pengar, vapen, politik och underrättelse för att skapa problem för det islamiska systemet,” säger han i ett uttalande.

450 demonstranter har arresterats i Teheran och ytterligare uppemot ett hundratal i andra städer, rapporterar flera massmedier. Hittills har 21 personer dött under de oroligheter som uppstått i samband med protesterna.

Den senaste stora proteströrelsen som uppstod i Iran 2009, känd som den Gröna vågen, var en reaktion på påstått fusk i samband med omvalet av den dåvarande presidenten Mahmoud Ahmedinejad. Enligt journalisten Shora Esmailian skiljer sig de pågående protesterna mot 2009 års rörelse.

– Det man ropade efter då var rösträtt, demokrati, kvinnors rättigheter. Det var medborgarrättsligt koncentrerat. Det är inte dåliga krav, men det man inte ropade efter var bröd. Man hade inga ekonomiska krav och fick därför inte ut riktigt alla på gatorna, säger hon.

Shora Esmailian menar att kravet på större ekonomisk jämlikhet däremot har varit tydlig under den senaste veckans protestvåg, men att det samtidigt är för tidigt att se den som en enad rörelse.

Hon säger även att det i nuläget är svårt att säga vad de pågående protesterna och kraven kan komma att få för konsekvenser. 2004 var hon själv i Iran för att intervjua aktivister inom landets arbetarrörelse, som tillsammans med student- och kvinnorörelsen spirade i början av 2000-talet.

Men under åren som följde efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 slog regimen ner hårt mot rörelserna, och ledare och aktivister har både fängslats och torterats.

– Det går inte att säga att det finns en vital arbetar- eller kvinnorörelse i Iran idag. Det finns så klart framstående aktivister och folk som kämpar med livet som insats, men själva rörelserna har inte fått något som helst utrymme. Förtrycket har varit alldeles för starkt, säger Shora Esmailian.