I nästan 14 år gjorde vi det som alla sa skulle bli omöjligt. I den mörkblå sörja som var och fortfarande är Sveriges medieägande startade vi en kanal för de nyheter vi tyckte fattades. En radikal röst i en då ganska röstsvag vänsterrörelse i media. Vi var icke vinstdrivande, partipolitisk och religiöst obundna och vi hade inte ens en post i budgeten för annonser. Vår plan var att överleva på presstöd och prenumerationer, men det var lite överraskande inte okontroversiellt. Vi skulle starta en tidning som delvis betalades av staten och vi var vänster. Alla var så vana vid högerägd media att det höjdes röster när vi skulle få 1,2 miljoner om året av staten för att gå runt. Att Svenska dagbladet vid samma tidpunkt lyfte 65 miljoner om året i presstöd fick passera oupprört.

Det statliga tidningsstödet infördes av den socialdemokratiska regeringen redan under sextiotalet, det uttalade syftet var ”värna mångfalden på dagstidningsmarknaden för att främja en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning”. Ett förtydligande av den formuleringen var att arbetarrörelsens tidningar redan då hade en ganska brant uppförsbacke då de borgerliga tidningarna redan hade kontroll över annonsmarknaden i storstäderna. Tanken var att varje ort i Sverige skulle ha två tidningar med olika politisk färg, där den mindre tidningen skulle stödjas med statliga bidrag.

Det är inte kontroversiellt, det är logiskt och en bra bas för en fungerande demokrati att erbjuda medborgarna en mångfald av journalistik där verkligheten ses ur ett diversifierat politiskt perspektiv.

Men tiden gick och vid starten av GFT var det i själva verket så att presstödet främst gick till landets rikaste och största dagstidningar och det statliga mångfaldsstödet tillföll istället de resursstarkaste aktörerna. Varför? Dels är det oerhört svårt att formulera regler som ska täcka alla förutsättningar och eventualiteter i snabbt förändrande tider, och dels har inte staten hängt med i utvecklingen och hela tiden legat efter när det gäller anpassningen av presstödet efter verkligheten. Allra tydligast blev det när det digitala läsandet började ta över – något vi på Fria tydligt märkte. Läsarna ville en sak och de som delvis betalade våra löner och våra tidningars existens formulerade regler efter något annat. Och finns det ändå inte en rimlighet att staten säkrar ett diversifierat journalistiskt utbud och att mindre aktörer inte ska behöva vara livrädda för sin existens bara för att de vänder sig till en målgrupp som inte är köpstark och därmed inte intressant för annonsörer även om en post i budgeten för sådana finns?

Det andra grundproblemet, som jag pratat om många gånger, är att det är svårt att få tillräckligt många att betala för journalistik. Många har inte råd, och dessvärre blir de fler och fler i samma takt som de rika blir rikare. I den kategorin är också, av helt uppenbara skäl, viljan att betala för grävande journalistik extremt låg. Nu kommer många mindre lokaltidningar i Sverige gå i graven och det är en demokratisk sorg för makten över samhällsdebatten avgörs inte i riksdagen utan av dem som lyckas formulera både problem och lösningar i det offentliga rummet. Där vill jag tro att alla tidningar i Fria-familjen bidragit.

Som en sammanfattning vill jag citera min kloka skribent och medmänniska Henry Aschers text från förra veckans tidning: ”Den som tror att träd dör har inte förstått någonting, de sprids, gror och spirar – vänta bara…”

Blicken framåt så ses vi igen. Gott Nytt År och ett stort tack från hela redaktionen på Göteborgs Fria Tidning.