När jag kom till Sverige, pratade jag bland annat flytande ryska. Svenska var ungefär som ryska, tyckte jag då. Exotiskt i mina franska öron och lite svårt i början. Några månader senare kunde jag göra mig förstådd och förstå andra, till och med spela teater på svenska… Efter några år kändes det faktiskt svårare än jag först tyckte, särskilt uttalet. Svenskarna har ofta berömt mig för min språkkänsla men jag har aldrig varit nöjd. Jag ville tala perfekt och lyckades inte.

I dag, ett helt svenskt liv senare, vet jag att jag talar ett nästintill perfekt språk rent grammatiskt, att mitt ordförråd är rikt. Ofta är jag till och med kunnigare än många svenskfödda i min närhet. Jag har utan problem kunnat studera i många år på högskola, och skriver dessutom ungdomsböcker.

Så varför är jag inte nöjd? Varför räcker det inte att bara vara bra på svenska, vara glad över att jag kan kommunicera? Varför måste jag vara så perfekt att min franska brytning inte hörs? Varför måste jag alltid ha i gång i hjärn-kontoret; en språk-polis som pekar på alla fel, registrerar min hopplösa sats-melodi och mina misslyckade ord-accenter?

Många andra som invandrat hit lider också av samma sjukdom. Andra vuxna förstås. För det är aldrig barn som lider av missnöjets sjukdom. Barn pratar för att kommunicera och överleva i sin grupp. Snappar upp, lyssnar, härmar. Och snart kan de prata detta nya, främmande språk, så länge det är barn på fyra, sju, elva, kanske tolv år. En tonåring tänker mer på det nya språket, jämför sig med andra, kanske skäms, blir rädd för att bli bedömd, även mobbad. Kan bli tyst.

Mina sfi-elever suckar och skakar på huvudet: Det där språket är så svårt. Varför gå och gick, och varför har gått? Och varför det ordet först och verbet efter, och varför en stad och städer? Ett land och länder? Min och ditt och sina?

Barn suckar inte och skakar inte på huvudet. De hör: gå, gick, har gått, länder. Säger efter. De simmar fritt i skolans språk-bad och lär sig. De blir inte språkpoliser. Det blir perfekt till slut.

Jag säger till mina elever: Var som ett barn. Kommunicera. Det blir kanske inte perfekt men tro på dig själv.

Jag hoppas att de lyckas med det, bättre än jag.