Recension


Litteratur
Glädjehuset Sverige – Vad är ni rädda för?
Av: Aase Berg, poet och skribent, före detta redaktör, och Niklas Wahllöf, frilansjournalist och kritiker på DN
Förlag: Albert Bonniers

  • Författarna Aase Berg och Niklas Wahllöf har skrivit politisk stand up comedy.
Landets Fria

Oroväckande läsglädje om främlingsfientlighet

Glädjehuset Sverige är en samling (bomb-)nedslag i samhället som får recensenten Johannes Söderqvist att skratta högt.

Poeten Aase Berg och journalisten Niklas Wahllöf har lyckats skriva en debattbok som inte påminner om något annat i genren. Glädjehuset Sverige skildrar hur kärnfamiljernas fasaduppvisning och normalitetssträvan, konsumtionsmönster och värderingar omvandlas till en främlingsfientlig normpolitik.

Jag är inte ens säker på att debattbok är den rätta benämningen här. Sådana brukar som regel utgöras av någon form av informativa, duktigt fotnoterade, i bästa fall tankeväckande, men allt för ofta tråkiga essäer. Inte heller är det den typ av Instruktionsbok för ett bättre liv/samhälle som är så förödande vanlig i genren. Ett manifest då? Nej knappast. Kanske skulle man bara kort och gott kunna kalla boken för ett angrepp. På ”…den svenska livsstilens grogrund för främlingsrädsla och högerpopulism”.

Texten känns som en sorts bokmediets motsvarighet till politisk stand up comedy, när den är vass och bra. Det är den så kallade PK-maffian som gör rent hus. Jag diggar.

Om jag skulle invända något mot Glädjehuset Sverige så är det möjligen att Berg och Wahllöf har gjort det tämligen svårt för recensenter att sammanfatta boken. Ett kapitel handlar om Päivi som botar sin aura med massage, ett annat om den där bävern som för några år sedan dödade en robotgräsklippare genom att dränka den i en sjö, ett tredje diskuterar farligheterna med reklam och religion. Lättaste sättet att beskriva det hela är nog att säga att författarna har gjort en samling (bomb-)nedslag här och var i samhället, men aldrig som essäister. Allt presenteras självupplevt, som prosa. Det kan kanske tyckas rörigt, men det har nog mer med min oförmåga att göra än med Bergs och Wahllöfs. Inte rörigt, men definitivt rörligt. Det kastas, hoppas och svänger, men de tappar aldrig fokus på den förljugenhet och bara lätt slumrande bruna populism som döljer sig under svenskhetens yta.

Alltså, de snackar relativt sällan om varböldens innehåll utan uppehåller sig mesta tiden just vid dess yta. Inget om vad nynazister har för sig på dagarna. Desto mer om den själsdödande konvenansen i de villakvarter som avlat fram dem.

”Det är inte bara arga öppna rasister och kränkta kepsgubbar som låter helvetet hända – även personer som gillar olika och betalar skitmycket till Rädda barnen bidar till misären genom livsstil, konsumtionsmönster och värderingar som subtilt omvandlas till normpolitik. Att spela med i normaliteten är att hjälpa till att styra massan.”

Berg och Wahllöf har fattat en grej som långt ifrån alla debattörer har fattat: Det lönar sig dåligt att sakligt rabbla på om de stora men ofta ganska torra frågorna, som till exempel xenofobi, om man inte också snackar psykologi. Allt för många författare staplar statistik på mer statistik, försöker ”avslöja” att SD verkligen är rasister eller historiserar med Auschwitz som till synes outtömlig referenspunkt. Ytterst väl menat naturligtvis, men funkar det?

Ett av den franske filosofen Michel Onfrays mer välkända citat säger att det inte finns någon filosofi utan psykoanalys, eftersom all filosofi utgår från filosofens erfarenheter. På liknande sätt verkar Aase och Niklas säga att det inte kan finnas någon samhällsdebatt utan självrannsakan. Samhällsrannsakan.

Så med hjälp av just alla de där tvära kasten, mellan surdegsskrönor och skalpellvasst analyserande, lyckas de måla den konsumistiska, tråkiga, på ytan toleranta men egentligen livrädda medelklassens porträtt. De målar oss och sig själva. De målar ett Vi.

Vi som inte trivs med något, trots att vi har allt. Vi som lever längre och tryggare liv än någon före oss någonsin gjort men lik förbannat känner oss hotade. Vi som desperat försöker identifiera detta vårt obehag, men naturligtvis inte får för oss att leta i det system som gett oss våra många prylar och långa liv. Vi som istället söker svaren i Det Okända, bland De Andra – Främlingarna.

Glädjehuset är en bok om infantiliteten som döljer sig bakom vår ångestfyllda statusjakt, en bok om osäkerhet, om längtan efter omedelbar tröst. En bok om hur ogärna vi som lever i världens bästa land vill se, än mindre diskutera vår egen ågren. Den matchar helt enkelt inte våra Mio-möbler, carpe diem-tatueringar och hallrenoveringsbloggar.

Allt detta låter ju allvarligt värre. Det är det också förstås, men Berg och Wahllöf lyckas samtidigt göra det hela underhållande. Flera gånger skrattar jag rakt ut. Det är cyniskt syrliga sarkasmer. Högt och lågt, höger och vänster. Ibland (antar och hoppas jag) rena lögnhistorier – men sanningssökande sådana. Det är rappt i käften. Det är punk.

Det här är en bok för oss som lever lugna fina liv, för oss som redan från början lever så tryggt att det inte kostar oss ett sketet nickel att ha alla de rätta åsikterna.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Ny bok om oljetoppen ett måste

Recension

Kjell Aleklett var med och myntade begreppet Peak Oil. Hans nya bok är ett måste för alla med minsta intresse av frågan.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu