Debatt


Gudrun Romeborn
  • Gudrun Romeborn var tillsammans med andra aktivister på plats vid förvaret i Kållered för att försöka stoppa deportationerna av ungdomar till Afghanistan.
Fria Tidningen

Skämmes Sverige – sluta deportera unga

Den 10 oktober deporterades ett antal ungdomar till Afghanistan trots protester och vädjanden från civilsamhället. Gudrun Romeborn var där och vaknade nästa dag till ett Sverige som borde skämmas, skriver hon.

11 oktober, skammens rodnad vaknar över klippor och hav. Morgonljuset är så vackert, men under ytan en stor sorg. Den 10 oktober deporterades en handfull unga till Afghanistan. Fem stycken säger någon. Sex en annan källa. Svårt att veta exakt. Planet lyfte vid 22-tiden på kvällen. Då hade kampen för ett humant Sverige pågått i runt tolv timmar vid förvaret i Kållered och på Landvetter. Sju deportationer lyckades stoppas med verkställningshinder.

Lycka och lättnad för dessa liv. Men tårarna flödar över de släckta. Hur kan vi? Hur ska vi agera för att påverka makthavare till att fatta kloka beslut när de har slutat att lyssna på fakta och beskrivningar om säkerhetsläget i Afghanistan?

Modern vars son inte fick stanna har nu en son med uppehållstillstånd i Sverige, sin äldsta, och en på väg till Kabul, sin yngsta. Den sistnämnde med uppskriven ålder och därmed på pappret äldre än sin storebror. Om sin egen framtid vet hon inget. En kvinna som för en kort tid fått uppleva lyckan med båda sönerna i sin närhet kastas nu ut i föräldraskapets största smärta, likt dödens förlust. Så skamligt. Så ovärdigt.

Hon fick inte ens ge sin son ett avsked. Hålla hans händer och se hans blick. Dela smärtans närhet. Nej, Migrationsverkets ansvariga bestämde att inga avsked fick tas av säkerhetsskäl.

Säkerhet? En gammal kvinna och en ungdom. Ett trettiotal poliser. Vi krävde och bönade.

Dialogpolis vädjade. Men icke. På frågan till Migrationsverkets ansvariga omhur hon själv hade känt om hennes barn skulle utvisas svarade hon bara att hon bedömer säkerhetsrisker. Detta handlade inte bara om en stoppad deportation. Det handlade om några minuters tid för att dela en familjesorg och närhet.

Skammens Sverige. En enskild tjänstemans maktutövande. Jag undrar dagen efter: sov du gott i natt? Leker med tanken att polisen hade sagt stopp; ”Vi har fått nog. Så spring ut till era nära och kära. Välkomna till vår demokrati”. Men det är i mina drömmar som detta sker. Verklighetens poliser står stilla med korslagda armar i timtal. Endast dialogpolisen samtalar med värdighet. Inför bussens avfärd positioneras poliser och polisbilar om för att förhindra civila att försena transporten. Ett fåtal personer sätter sig på vägen men lyfts bort.

I SVT:s nyhetsrapportering beskrevs det som en våldsam tumult med skadade poliser.

Rapportering från plats säger att polisbil körde mot civila och ett par poliser som stod i vägen för framfarten. Var det då poliser skadades? Befann mig själv hela tiden framför förvaret.

Allt var väldigt välorganiserat. Människor skanderade i kör om stoppade deportationer. Ett hundratal personer på plats. Ingen tillstymmelse till våldsamheter. Bara en stor sorg. En kvarts intensiv protest av passivt motstånd får rubriker och inte tolv timmars fredligt aktiv protest.

Medier, tänker ni på vinklingarnas konsekvenser? Den tredje maktens ansvar? Radions rapportering var mycket mer saklig och i tidningar skiftar kvaliteten. Ord ska användas med korrekthet och bilder väljas med sanningsögats barometer. Inte med skandalblicken. Skam. Igen. På vägen till jobbet i dag är jag ledsen i kroppen. Glädjen över de som inte klev på planet är stark men skuggas av sorgen över de som tvingades flyga. Moderns ångestskrik och smärtans rop från ungdomar, vänner till de som tvingades iväg, sitter i kroppsminnet. Vi tröstade, vi höll om. Må detta bli den sista i sitt slag. Låt beslutet om stoppade utvisningar klubbas här och nu. I dag. Låt solen åter gå upp.

Jag fick under dagen veta att en av de deporterade inte tagits emot i Afghanistan och är på väg tillbaka. Sådant slöseri med känslor. En lek med människoliv. Hur känner hen just nu?

Och framför allt, får hen stanna i Sverige efter det här? Allt annat vore omöjligt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2025 Fria.Nu