Låt våra killar stanna! | Fria.Nu

Debatt


Gudrun Romeborn
  • Vilken väg ska vi ta? Ungdomshandledaren Gudrun Romeborn frågar sig själv och justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.
Fria Tidningen

Låt våra killar stanna!

Att låta unga flyktingar som kommit till Sverige och börjat etablera sig stanna här är den enda humana flyktingpolitiken. Vi borde välkomna nya medborgare in till vårt trygga samhälle och låta dem läka skriver ungdomshandledaren Gudrun Romeborn i ett öppet brev till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.

Morgan Johansson: Du som är en av dem som har makten att fatta beslut – tänk efter och gör rätt. Öppna dina ögon och se dig omkring. Stämmer verkligheten verkligen med det du säger? Låt ungdomarna som nu är här stanna. Våga vara mänsklig. Vi behöver varandra.

Söndag den 20/11 fyllde FN:s barnkonvention 25 år. Det borde vara en dag att fira. Men är det möjligt? På torsdag den 24/10 manifesterade vi runt om i landet för att rikta uppmärksamhet mot vår inhumana asylpolitik. Jag har arbetat bland nyanlända ungdomar från främst Afghanistan i ett års tid och jag är god man för två killar från Afghanistan och Marocko.

Jag har lärt känna många unga som mår dåligt och som fram till i somras kämpande med allt jobbigt de bär på samt med svenskan för att komma in i det svenska samhället. Artiga, vänliga och med många leenden fungerade de allt bättre i vardagen. Ofta satt de fram till sent på kvällen och studerade. Användandet av mediciner och sömntabletter var lågt. Otryggheten från hemlandet och de ofta fasansfulla upplevelserna som killarna (vi har bara haft pojkar på vårt boende) bevittnat före flykten var inbäddade i den goda vardagsmiljön som vi lyckats skapa tillsammans.

Deras svåra upplevelser kommer säkert att behöva bearbetas framöver men viktigast var att först etablera trygghet och vardagsrutiner.

Vi gjorde framsteg ihop. Tillsammans med nio av ungdomarna gjorde jag utställningen Du för mig, jag för dig. Vi fotograferade porträtt och varje person skrev en kort berättelse till sitt. Utställningen turnerar just nu runt i Västra Götaland och vi har haft flera vernissager med textläsning och sång. Personporträtten de själva skrivit är enkla men starka. De skrevs i somras och då med en optimism och tacksamhet till Sverige och alla vänliga människor. Då hade de flesta ungdomar hos oss börjat landa efter en dramatisk flykt. De hade börjat må lite bättre. Här är ett utdrag ur några av de texter killarna skrev.

Utdrag 1:

Jag kommer från Afghanistan.

Jag är 17 år. Jag har varit 9 månader i Sverige.

Det är ett av mina bästa år, mitt liv i Sverige.

Eftersom jag här har varit med några av de bästa människor jag mött i mitt liv. Särskilt mina lärare.

Jag har lärt mig och lär fortfarande så många saker i livet här.

Till exempel har jag här träffat människor som alltid hjälper varandra, som visar respekt, och som har förståelse för livet i ditt hemland.

Jag kommer alltid att vara tacksam för er människor.

Utdrag 2:

Det kallas smärta att inte vara i hemlandet. Smärta innebär att aldrig känna mammas famn, smärta innebär att vara vaken länge på nätterna och inte kunna sova.

Att alltid drunkna i tänkandet och längta.

Smärta innebär att inte ha någon, vara ensam och på väg mot förskingring.

Smärta kallas det när man har familj, men omständigheter och svårigheter i livet

tillåter aldrig att träffa dem.

Smärta är alltså längtan.

– Ur utställningen Tu ba ma, ma ba tu.

Nu är våra ungdomar tillbaka i oro igen, denna gång inte i sitt hemland utan i vårt ”trygga Sverige”. Allt fler har sömnstörningar med hemska mardrömmar och användandet av psykofarmaka har ökat dramatiskt bara de senaste veckorna.

Ni alla som arbetar bland ensamkommande; socialsekreterare, ungdomshandledare, skollärare med flera kan säkerligen vittna om samma erfarenheter som jag. Att de ensamkommande, främst från Afghanistan, som nu är här har skäl till att stanna. De bär på ärr både fysiska och psykiska. Med trauman som att föräldrar och släktingar dödas framför ögonen på dem och att de själva blivit skadade. Eller att de tvingats till krig som barnsoldater med vetskapen om att det troligtvis betyder deras död då de används som mänskliga sköldar på frontlinjen.

Den utveckling som vi nu skapat med hårdare asylregler, godtycklig uppskrivningar av ålder och tillfälliga uppehållstillstånd bryter mot FN:s barnkonvention på flera punkter. Våra nyanlända unga borde få känna sig inkluderade och hemma. De som vi nu tagit hand om i ett helt år och arbetat med för att de ska kunna bygga en ny framtid här borde få stanna. Annars bäddar vi för en farlig samhällsutveckling med en stor grupp uppväxande i utanförskap med ännu ej färdigbearbetade trauman som gör dem labila i en otrygg miljö om de väljer att stanna som papperslösa. Och än värre om de skickas tillbaka till terror och död.

Vi kan alla hjälpas åt att göra det rätta verkligt genom att tro på de ungas berättelser och påverka våra beslutsfattare om att detta är människor som vi ska vara glada över att ha här. Det är demokratins möjlighet. Det är det trygga landets skyldighet.

Jag vill bli gammal i ett land där våra nya unga får vara kvar. Vi behöver varandra.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu