– I dag är det viktigare än någonsin att vi unga ställer upp för vänsterns ursprungliga ideal, säger juridikstudenten Sirine Sadour när vi träffas på ett kafé i Paris.

Hon tillägger:

– Jag är bara tjugo år. Kanske är jag en utopist, men jag tror på de socialistiska grundtankarna. Att värna om utsatta gruppers rättigheter, att verka för ett solidariskt samhälle.

Sirine var en av de många unga som engagerade sig i Les jeunes avec Hamon (”De unga med Hamon”) inför presidentvalet. Många var besvikna på François Hollandes fem år vid makten och satte sitt hopp till Benoît Hamon. Han utsågs till socialisternas kandidat men lyckades bara få sex procent av rösterna, ett historiskt bottenrekord. I parlamentsvalet ett par veckor senare förlorade socialstpartiet 247 av sina 280 parlamentplatser.

Även för presidentkandidaten längre ut på vänsterkanten, Jean-Luc Mélenchon, innebar resultatet i parlamentsvalet ett nederlag.

I början av sommaren meddelade Hamon att han lämnar socialistpartiet. Men samtidigt lanserade han en ny rörelse, Le Mouvement du premier juillet, ofta förkortat M1717 (”Första juli-rörelsen”), vars syfte är att återskapa en ny stark politisk vänster i Frankrike. För Sirine innebar Hamons nysatsning en uppmaning att föra kampen vidare.

– Samma dag som Hamon presenterade sina idéer gick jag med i socialisternas ungdomsförbund.

Så trots att förre presidentkandidaten Hamon har lämnat socialistpartiet är nuvarande medlemmar i partiet och ungdomsförbundet välkomna att delta i hans alternativa rörelse M1717. Eller?

– Det kan verka ologiskt. Men Hamon betonar att hans nya projekt inte är ett politiskt parti. Han har valt att gå ur socialistpartiet, men hans anhängare måste inte göra samma val. Det viktiga nu är att Hamon har skapat en möjlighet att samla alla i landet med vänstersympatier, säger Sirine.

Från Kafébordet snett bakom oss hör vi just då en bestämd röst:

– Ursäkta mig, mademoiselle, men jag håller inte med. Presidentkandidaten Mélenchon hade chansen att ena vänstern men ni socialister svek honom. Det banade väg för Macrons valseger. Det är kört nu. Vänstern är död i Frankrike.

Mannen på kaféet heter Pascal Pouchin, 58 år. Han är uppvuxen i ett arbetarhem i Paris och har ”självklart” röstat på kommunisterna fram till presidentvalet i år, när Jean-Luc Mélenchon ställde upp som oberoende kandidat med stöd av folkrörelsen La France insoumise (”Det okuvade Frankrike”). Där och då, menar Pascal, fanns en konkret möjlighet att samla vänstern bakom en gemensam kandidat. Men Sirine skakar på huvudet:

– Tvärt om, det är nu vi har chansen att göra en nystart.

Pascal drar fram sin stol närmare vårt bord och snart är en intensiv debatt i gång mellan två generationer vänstersympatisörer som trots allt delar vissa gemensamma grundvärderingar.

– När de strejkade på min pappas arbetsplats på sextiotalet ställde alla upp solidariskt. Nu styrs samhället av en allt större individualism. Om vi kallar till strejk på mitt jobb i dag skulle det finnas många som är rädda om sin karriär och inte ställer upp, säger Pascal.

– Precis. I dag härskar en form av management som får de anställda att känna att de är beroende av företagen, medan sanningen är att det är tvärt om, säger Sirine.

Hon tillägger:

– Det är därför jag ogillar både den nya ”macronismen” och Mélenchons sekteristiska rörelse. De omges båda av en stark personkult. Hamon däremot lyssnar på sympatisörernas input. M1717 är en rörelse som växer fram spontant, utan att styras av traditionella partistrukturer.

Pascal avbryter:

– Det som finns kvar av socialisterna i dag och Hamons Första juli-rörelse – det är inget annat än en kaviar-vänster utan kontakt med de verkliga sociala orättvisorna.

Han menar att en ”koalition” i någon form mellan socialister och kommunister är otänkbar i dag, efter att Mélenchon medvetet försökte krossa socialisterna under valkampanjen. Hamons beslut att lämna socialisterna och försöka samla vänstern i en ny politisk rörelse ser han därför som ett minst sagt riskfyllt projekt.

Men Sirine är hoppfull:

– En av huvudpunkterna i Första juli-rörelsens handlingsprogram är en aktiv miljöpolitik, att förändra konsumtionssamhället och ställa tuffare miljökrav på producenterna. Miljön är en fråga som kan samla många politiskt medvetna vänstersympatisörer.

– Alla säger att de kämpar för miljön... Macron har också lockat till sig många ”ecolos”. Men det finns inget politiskt parti i Frankrike i dag som driver en hållbar miljöpolitik. Så länge kapitalismen styr kommer företagen aldrig att ta någon verklig ekologisk hänsyn, konstaterar Pascal.

– Där är vi överens, säger Sirine.

Kafégäster kommer och går, trafiken fortsätter mullra förbi längs boulevarden medan samtalet fortsätter. Slutligen sneglar Pascal på klockan och dricker upp sitt kaffe. Han tackar Sirine för en stimulerande diskussion, önskar henne lycka till i kampen och skyndar till métron. Sirine ler stort:

– Jag älskar att debattera, särskilt den här sortens diskussion där båda sidor ger och tar. Somliga anklagar mig för att vara en naiv idealist, men då säger jag att sådana som jag behövs. Och Frankrike behöver en ny stark vänster, nu, som lyfter fram solidaritet och humanism som motvikt mot individualismen och ”macronismen”.