En kväll i maj 2012 stod det klart – socialistkandidaten François Hollande hade vunnit över högerns Nicolas Sarkozy i presidentvalet. På plats framför det officiella residenset Elysée-palatset firade socialistväljare.

”François, François!” skanderade de.

En av de firande som ropade den nye presidentens namn var 21-åriga Jules Ragueneau. Då var han hoppfull. I dag, fyra år senare, känner han avsmak vid tanken på landets politiker.

– Jag hoppades att de nya ledarna skulle ena landet och sluta ställa olika grupper mot varandra. Men det har de inte gjort och jag tycker det är vidrigt hur politikerna beter sig i Frankrike, säger Jules Ragueneau.

Han står mitt på Paristorget Place de la République bredvid ett provisoriskt tält. Det fungerar som informationsdisk i den proteströrelse som Jules Ragueneau deltar i sedan början av april och som just denna kväll samlar några hundra personer på torget. Rörelsen kallas Nuit Debout och föddes ur demonstrationerna mot den nya arbetsrättslag som Frankrikes socialistregering tagit fram och som kan komma att röstas igenom av nationalförsamlingen i sommar. Lagens kritiker, framförallt flera fackföreningar och studenter, menar att den kommer att urholka rättigheter för löntagaren på arbetsmarknaden.

Men protesten har med tiden breddats och blivit en sorts debattforum för betydligt fler ämnen än bara arbetsrättslagen. Varje kväll möts personer, mest unga, på offentliga platser för att diskutera olika samhällsfrågor som engagerar, allt från miljö till arkitektur.

– Vi här på torget vill ta ordet och föra debatten som politikerna annars för. Det som händer här är en sorglig men förståelig misstroendeförklaring gentemot politikerna. De representerar oss inte längre, säger Jules Ragueneau, som jobbar på Frankrikes ekonomiministerium.

Han är fast anställd och tycker att han personligen har haft tur då tillfälliga arbetskontrakt är den anställningsform som ökat mest de senaste åren i Frankrike, där en av fyra unga är arbetslös. Ett av president Hollandes främsta vallöften var att stärka de unga, något som gjort många besvikna. En stor del av dem som stödjer Nuit Debout är precis som Jules Ragueneau desillusionerade vänsterväljare.

– Jag är inte här för min egen skull utan för att visa solidaritet med andra.

Sedan rörelsens början har den jämförts med liknande initiativ i andra länder, som ”Los indignados” i Spanien och Occupy Wall Street i USA – jämförelser som har en poäng, enligt Julien Talpin, forskare i statsvetenskap vid det statliga forskningscentret CNRS i Frankrike.

– Det som enar dessa rörelser är formen. De är utan tydligt ledarskap och går alla ut på att inta en offentlig plats där alla tillåts ta ordet, säger han.

Men till skillnad från andra rörelser saknar Nuit Debout ett tydligt politiskt budskap, något som kan förklara varför fenomenet hittills inte lyckats växa ordentligt. Rörelsen har kritiserats för att vara Paris-centrerad och driven av en vit intellektuell medelklass. Protester existerar ute i landet, men de har inte tagit fart till exempel i de fattigare förorterna. Detta trots vissa försök att samla folk till möten bland annat med hjälp av hashtagen #BanlieuesDebouts.

– Många i de mer utsatta kvarteren vill hellre se konkreta förslag än att löst fundera över morgondagens samhälle, säger Julien Talpin.

Enligt Olivier Galland, också han forskare vid CNRS men i sociologi specialiserad på unga, lär inte Nuit Debout få några större politiska konsekvenser, och anledningen är just att de unga i tuffare förorter inte deltar.

Han nämner länet Seine-Saint-Denis strax utanför Paris som exempel. Området har en ung befolkning, stora sociala problem och hög ungdomsarbetslöshet. Det var där som våldsamma upplopp startade 2005 efter att två unga dött då de jagades av polisen. Upploppen spreds till andra förorter och ledde till att regeringen utlyste undantagstillstånd.

– Om det i dag blev ett möte mellan de utsatta förorterna och de politiserade unga i Nuit Debout skulle det kunna bli riktigt explosivt, säger Olivier Galland.

Samtidigt är Nuit Debout talande för det rådande politiska klimatet i Frankrike och förstärker gapet mellan väljare och ledare.

– Vi har en mycket stor kris i landet vad gäller politisk representation. Det finns en ilska som de politiska partierna inte lyckas hantera och som därför uttrycks på annat sätt, säger Julien Tal-pin.

Ett av Nuit Debouts huvudsakliga uttryckssätt är de dagliga generalförsamlingarna. Just denna kväll sitter och står runt hundra personer på torgets asfalt som fortfarande är varm av vårsolen. Vem som helst kan skriva upp sig på talarlistan och sedan prata om vad som helst i ett begränsat antal minuter som är lika för alla.

Vid torgets norra sida, nära ett falafelstånd och proteströrelsens egen radiostation som sänder direkt varje kväll, löper ett regnbågsfärgat band runt delen där Féministes Debout håller till, en av Nuit Debouts många temagrupper. I en cirkel av kvinnor som pratar tätt ihop sitter Macha med kort burrigt hår och ring i näsan.

– I dagens Frankrike är det svårare för mig som ung, lesbisk kvinna från arabvärlden att hitta ett arbete än för en vit man, säger hon.

Macha söker jobb som servitris i Paris, är del av en feministisk anarkistgrupp på fritiden och kommer till Nuit Debout sedan flera veckor tillbaka.

– Det gör att jag träffar personer jag annars inte skulle träffa och det breddar mitt sinne att diskutera feminism med folk som inte nödvändigtvis är aktivister, säger hon.

Men hon oroar sig över rörelsens framtid.

– Jag vill ta allt detta längre. Jag vill inte att det ska förbli en grej här på Place de la République. Det får inte bli som Occupy som bara föll ihop, säger hon.

Också Jules Ragueneau hoppas att Nuit Debout ska lämna starka avtryck i den franska politiken.

– Jag vill att vi fortfarande är här på torget om en månad, om två månader, och att vi växer.

Han skulle vilja att rörelsen tog samma väg som sin spanska motsvarighet som anpassade sig till det politiska landskapet och som blev ett parti, Podemos. För att rösta på något av de existerande partierna i Frankrikes parlamentsval nästa år känns uteslutet för honom.

– Jag lär rösta blankt. Jag är så besviken på politiken i Frankrike att det gör ont i mig. Och ändå kan jag inte sluta tro på den, säger Jules Ragueneau med ett försiktigt leende.